De vansinniga i Ragaz

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Genom skogens gröna kronor,
Glimmande med stänk af guld,
Ljuder chör af kvinnoröster
Smärtefull och dock så huld.

Unga, bleka sångarinnor,
Sägen, hvilka ären I?
Arm i arm de långsamt skrida
Sällsamt leende förbi.

Ack, nu ser jag allting tydligt --
Själsomtöcknad skaran är.
Vakterskorna gå bakefter,
Hospitalet ligger där.

Vid de armas aftonvandring
Här i solnedgångens prakt,
Minnets brustna strängar dallra
I en gammal visas takt.

Anden, famlande och fången,
Flyktar i din famn, musik,
Väcker till ett skenlif åter
Döda känslors sköna lik.

Men en rysning skakar lyssnarn:
Dessa toners rikedom
Återklingar ej ett inre,
Denna fagra form är tom.

Tom är sången, som ej lefver
Af ens eget lif i dag,
Som ej växt till troget hölje
Kring ens eget hjärtas slag.

Ve, att med förbundna ögon
Söka följa diktens stig
I en värld, som obegriplig
För ens blick har slutit sig!

Spöklikt sköna melodier,
Utom hörhåll fly jag vill.
Sången själf kan ej befria,
Det hör endast lifvet till.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.