För sent!
Liten tiggarflicka, klädd i lumpor,
Står framför ett upplyst prakthotell.
Frysande, förutan skor och strumpor,
Ber hon om en slant till bröd i kväll.
Du är icke hård, -- men penningpungen
Svåråtkomlig göms bak rockar två,
Och stå stilla för den stackars ungen
Kan du icke, när det blåser så.
Vid ett bord med silfver och kristaller
Snart du sitter varm inunder tak,
Men ej soppan dig på läppen faller,
Vinet har ej mer sin gamla smak.
Vid hvart fat, som bjudes fullt till randen,
Hvaråt du helt tankspridd säger nej,
Ser du blott den lilla magra handen,
Och du frågar tyst: hvi gaf jag ej?
Nästan ond att känna dig så blödig,
Stiger du från bordet upp att gå,
Tänkande: hvad oro var här nödig?
Barnet står nog kvar. Nu skall det få.
Ack, för sent! Den lilla är försvunnen,
Tomt är hörnet, där hon senast stod.
Som en bubbla är hon fort förrunnen
I den stora mörka mänskoflod.
Som hon kom, så gick hon omedveten
Om den sändning, som hon haft hos dig:
Af den eviga Barmhärtigheten
Kanske enkom utsänd på din stig!
Aktivera autouppdatering av kommentar