Sonet 132

Jag älskar dina ögon, som, i smärtan
Att jag är målet för din själs förakt,
Klädt sig i svart som sorguppfyllda hjertan
Och ge på mina qval medlidsamt akt.

Och, sannerligen, — morgonsoln ej gerna
Ser bättre ut på österns gråa hy,
Ej heller strålar qvällens stolta stjerna
Med halft så liflig glans ur vesterns sky,

Som dina ögon i sin sorgskrud göra: —
O, så låt sorgen träffa ock din själ,
Och miskund må ditt hela väsen röra
För min skull, helst då sorg dig klär så väl.

Att skönheten är svart, vill då jag svära,
Och fult allting, som ej din hy ses bära.