Sonet 92

Men gör ditt värsta, du, och stjäl dig bort!
Till lifvets gräns ändock skall min du vara;
Och tar din kärlek slut, mitt lif blir kort,
Ty det beror ju af din kärlek bara.

Nu nödgas jag ej mer det värsta ana,
När re'n det minsta lifvet af mig tar;
Jag ser, jag kan ett bättre öde spana,
Än som beror på det humör, du har.

Du kan ej längre plåga mig med nycker,
Då minsta hot af dig till döds mig för.
O, huru lycklig nu min lott jag tycker:
Säll jag din kärlek eger, säll jag dör.

Dock, hvar fins sällhet, som ej lätt tar miste?
Du kan hedra mig, fast jag ej det visste.