Spårsnön
Anders var en fästman trogen,
Hurtig jägare därtill.
Tidigt går han ut i skogen
På en spårsnö i april,
Att en jösse eller jössa
Fälla med sin bössa.
Längre jämt och längre hinner
Jägarn på den hvita stråt.
Intet spår likväl han finner:
Hararna ha visst »gått åt».
Och nu svär han på de arme,
Så sig Gud förbarme!
»Hvad skall haren till i världen,
Om ej, för att vandra ut
På den allra sista färden,
Och bli stekt i smör till slut?
Men han gömt sig nu, den satan!
Och där skrattar skatan!»
Åter gör han, missbelåten,
Några slag omkring – och ser
Plötsligt på den smala stråten
Först ett spår och sedan fler;
Men han stannar, bäfvar, bleknar
Och i knäna veknar.
Var det spåret väl af Nalle,
Som förskräckte honom så?
Nej! – han slår sig för sin skalle
Och begynner gå och gå.
Slutligt som en hjort han springer,
Det för örat ringer.
Med förtviflan i sitt öga
Flyger nu så vildt han fram
Öfver berg och backar höga,
Öfver träsk och bäck och damm.
Och han rifver sig i håret,
Blott han ser på spåret.
Ändtligt når han utgångspunkten,
Han en slätt framför sig ser
Och ett hus – där bor adjunkten,
Läsarprästen. Nu han ger
Till ett rop, den stackar Anders:
»Det bär rakt åt fanders!»
Spåret leder till ett fönster.
Anders suckar: »hvilket svek!
Jag i henne såg ett mönster»! –
Och han tittar in så blek.
Hvad han såg, det är det samma;...
Men hans blick ses flamma.
Och en vrede, en berserka-,
Kommer öfver jägarn stark:
»Litet vill jag prästen märka,
Då han jagar på min mark.»
Skottet smäller. Prästen vrålar,
Och en kvinna skrålar.
Anders sprang, – men prästen sedan
Hade värk en tid och gikt
I sitt högra ben, emedan
»Han förkylt sig för – sin plikt».
Som den skälmen ensam bodde,
Folket ock det trodde.
Samma dag gaf Anders korgen
Åt sin fästmö, och hon var
Fager än i själfva sorgen.
»Fast du minsta foten har»,
Sade han, »i hela bygden,
Den ej fört till dygden».
- Farväl till min värja. (Vid erhållandet af mitt »nådiga» afsked, den 7 jan. 1846) (5, 6, 7, 8, 9)
- Spårsnön (10, 11)
- Uppränning till en »roman» af modernaste slaget (12, 13, 14, 15, 16, 17, 18)
- Förra delen (12)
- Senare delen (15)
- Besöket (19, 20)
- Ett bataljstycke i Wouverman's manér (20, 21, 22, 23, 24, 25, 26)
- Sång på 1:a maj (1846) (26, 27, 28)
- Helpensionären (29, 30, 31, 32)
- Den blygsamma (32, 33)
- Den kloke krigaren (33, 34, 35)
- Den förståndiga flickan. (En tidsbild) (35, 36)
- En kammarjungfrus memoirer (36, 37, 38, 39)
- Inbjudning från Sveriges ungmör till Sveriges ungkarlar (I anledning af Skyddsföreningen) (40, 41, 42)
- Försoningen. En kvällscen (42, 43, 44, 45)
- Uppfinningar och påhitt (1847) (45, 46, 47)
- Uppvaknandet (47, 48, 49)
Samlade arbeten af Wilhelm v. Braun (1902)
|
|