Sprätten
Lull! Lull! Se på Sprätten från Stockholm! lull! lull!
Fransysk uti fracken
Och engelsk i nacken
Och svensk i alls intet, om icke i skuld!
Ett »lejon», mitt härskap! ett lejon det är,
Ja, ett af de äkte,
Som kommit direkte
Från Mälarens strand, för att visa sig här.
Hvad fröjd i en småstad att se något stort!
Betrakten hans vader,
Som icke Gud Fader,
Men skräddaren uti sin vishet har gjort!
Och sen permissionerna – med permission!
Hur spända de sitta!
Hvad muskler där titta
Ur fängelset fram! hvilken utmärkt person!
Och fracken, så flackt som själfhärskarens örn,
Fritt låter vårt öga
Se bröstet, det höga,
Där bomulln för alltid kört känslan på dörr’n.
Lik Simon i håret sin styrka han har;
Och skägget gör susen, –
Den älsklige busen,
Han är ju för söt, för gudomlig och rar!
Just så, mina damer, Adonis såg ut,
Den ynglingen fagra,
Som började magra,
När Venus tog händer om honom till slut.
Den bleka Guds ängelen lider af kval;
Han stigit hit neder,
Att lära oss seder
Och lyfta en flicka – med dess kapital.
Ömhjärtade kön! gå att rädda vår sprätt!
Hvad synd, om Adonis
Cederade bonis
Och kröp ur sin stoppning, ett fattigt skelett!
Aktivera autouppdatering av kommentar