Stenbock vid svarfstolen
Det är så skärande kallt i kväll,
Och frosten på gallradt fönster
Däruppe i Frederikshavn kastell
Har ritat sällsamma mönster.
En skog af finaste uddar och spjut
Hon smider i silfradt glitter,
Liksom till täflan hon manade ut
Den fånge, vid svarfstoln där sitter.
I lampans flackande, gula sken,
Som rörs af vinddrag därinne,
Han snider ur hvitaste elfenben
Ett drömslott med tandad tinne.
Då tanken våndas i frätande sorg,
Och lifvet är tröstlöst mulet,
Han flyr till drömmarnes leksaksborg
Och drejar det snurrande hjulet.
Den hand, som svingade Sverges svärd
Och härar till seger fick föra,
Nu sysslar maktlös och febertärd
Med sköraste dvärgagöra.
Belägradt, lutar hans land till fall;
Bak ramlande murar det strider.
Dess bröstvärn springa med knall på knall --
Men fången, han drömmer och snider.
En borg han reser ur vallens ring,
Där Svea tronar i lycka,
Och dotterstäderna rundt omkring
Som sköldar tinnarne smycka.
Här, Alt-Stettin, är din grip att se,
För Wismar är buffelns änne,
Där Revals lejon, de trogna tre,
Och Rigas nycklar, de tvänne.
Du byggnad af snille och hjältemod,
I svenska bröst oförgätlig,
Som sammankittats af trofast blod
I sekler med möda omätlig,
Du Karlars kärlek, Gustavers hopp,
Du Svea-välde i Norden,
I fångens dröm byggs du åter opp,
Se’n du har grusats på jorden!
Men lyckans likasom svarfstolns hjul
Kan ännu en gång sig vända,
Och ännu kan fana blå och gul
Gå fram till seger måhända.
Än lefver kung Karl. Sin goda sak
Han värnar med värjan i handen.
Ett åskmoln, laddadt med blixt och brak,
Han står på den skånska stranden.
Där blickar han ut öfver Sundets våg,
Som hastigt lade sig frusen,
Och leder mot isen ett hotfullt tåg
Af bussar väl tjugotusen.
Blott kölden håller sig lika skarp,
Ett ram-tag vill lejonet måtta
Och griper så i ett väldigt varp
Kung Fredrik, hans stad och hans flotta.
Hur noga från kunskap därutifrån
Den fångne fältherrn man stängde,
På vägar, som bjödo bevakning hån,
Ändock till hans öra det trängde:
Han vet, fast sluten i fängslets famn,
Hvad häpna ryktet förkunnar,
Den nyhet, det åskslag, som Köpenhamn
Upprepar med tusende munnar.
Han vet det. Kanske i morgon re’n
Får Sverges öde förvandling;
Hvad fången leker i elfenben,
Det utför Kung Karl i handling.
En ring i det stora förbundets ked
Ett lyckligt svärdshugg kan bräcka --
Då lossna de andra. Räddning och fred
Är vinsten -- vill kölden blott räcka.
Ett häfdens jätteblad, hvitt ännu,
Är Sundets snöfält det vida.
Han ser det -- han hör hur i takt och tu
De blå bataljonerna skrida.
Hör, trummor och valthorn! Han känner igen
Den marsch, som klingar ur dimma:
För Dalarnes gossar han diktade den
Vid Narva en gryningstimma.
De nalkas. Han ser dem, han känner dem väl,
De trogna, skyllrande leden,
Som hälsade honom ur folkets själ
I krutrök på Ringstorps-heden.
Sitt namn och segerns han hörde än
De döendes läppar stamma.
Här komma de åter i andra män,
I nya och dock de samma.
Det är ju de samma ögon blå,
Den samma hvitgula luggen
Och samma seniga armar också,
Som gett de förfärliga huggen,
Då luften af smatter och hurra var full,
Och rader af röda rockar
I rusande anlopp stångades kull
Af Smålands raggiga bockar.
Men i ett nu han förgäter allt --
Hur stormande hjärtat klappar
Inför en reslig och smärt gestalt
I rocken med mässingsknappar!
Mot pampen lutad, på gammal sed
Kung Karl sin hand honom räcker,
Och böjd öfver elghudshandsken ned
Med kyssar han handen betäcker.
Han känner, hur afund har skött sitt spel
Hos hjälten den fångne att svärta,
Hur lömskt de uttydt hvart mänskligt fel,
Förtalat hans redliga hjärta.
Ett enda ord är tillräckligt strax
Att väcka de flydda tider:
»Måns Bock, du gamle Måns Lurifax,
Så fick jag dig åter omsider!»
Så drömmer den fångne. Hjulet står still,
Han lefver bland blåklädda troppar.
Det bräddfulla hjärtat blott brista vill,
På kinden så varmt det droppar.
En vindstöt -- i fönstret en hvinande skräll!
Ur sina syner han spritter.
I fängslet på Frederikshavn kastell
Allena vid svarfstoln han sitter.
Till verkligheten han åter kom
Vid lampans flackande flamma.
Därute vinden har kastat om,
Och kölden bröts med det samma.
På Sundet en plötslig töväderstorm
Nu rifver isbron den vida,
Och regnet plaskar uppå plattform,
Där taktfast patrullerna skrida.
Ack, Stenbock behöfver ej veta mer.
Det luftslott han byggde i natten,
I dessa skurar störtar det ner,
Det vardt till vatten, till vatten!
Det skimmer af lycka, som lyste opp
I mörka, förtviflade tider,
Är sakta slocknadt i regnets dropp --
Men fången, han drömmer och snider.
Han snider ur hvitaste elfenben
Ett drömslott med tandad tinne,
Där Svea tronar i ärans sken
Orubbligt i sönernas minne.
Då lifvet likt nattgammal is bedrar,
Som ute på fönstret gråter,
Står minnet lika strålande kvar --
Och svarfhjulet snurrar åter.
Aktivera autouppdatering av kommentar