Stenbocks kurir
Är det den vilde jägarn,
Som sätter af i sträck?
Ur stugan tittar bonden
Med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
Som i en blixt han ser,
Pistoler, älghudskyller --
En kronans officer.
Stortidender för visso
Den för, som har så brådt.
»Gud hjälpe oss, med dansken
Har säkert slaget stått!»
En ängslig fråga, vågad
Af gamle fader Lars,
Bak den försvunne ryttarn
I tomma rymden bars.
Han redan är långt borta
Liksom en skjuten pil,
Ännu i natt han hinner
Väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej hvila,
Så heter hans paroll,
Och efter honom stupat
En häst för hvarje håll.
Af Skånes våta lera
Hans dräkt är fullbestänkt,
Ur Smålands gråstenshällar
Hans fåle gnistor sprängt,
På Roxens tärda isar
Han nyss för lifvet stridt,
Bland Sörmlands hala backar
Nu brusar fram hans ridt.
Den forne nummerhästen,
Af skum och blod betäckt,
Tycks gripen af en ifver
Med ryttarens i släkt.
Han också stått i ledet
Och offrar glad sin hud
För att i morgon bära
Till Stockholm Stenbocks bud.
Ja, vissten I det bara,
I Sverges spridda tjäll,
Där bön om seger sändes
Med psalmen upp i kväll!
I djupt försagda hjärtan,
Ja, anaden blott I,
Hvad dessa hofvar sade,
Som dånade förbi! --
För första gång på länge
Göt Mars-sol ut sitt gull
På Stockholms stad, då vakten
Fick brådt vid Södertull.
»Kurir ifrån gref Stenbock!»
Upp flyger bommens slå
För ryttaren och hästen,
Halfdöda båda två.
Vid Slussen störtar skymmeln,
Han mäktar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
Till slottet sig beger.
För kungahuset har han
Ett krutröksvärtadt bref,
Som generalen lutad
Mot sadelknappen skref.
I borgen byggd af Wrangel
På Riddarholmens ö,
Med flygeltornens rundlar
Vid strand af Mälarsjö,
Fru Hedvig Eleonora,
Den höga ättemor,
Ett stöd för Karlar trenne,
I sorg och oro bor.
Hur har i ångest fordom
Hon vakat mången stund,
Då maken stred vid Warschau,
Då sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Pultavas dunderskall;
Det bud härnäst hon väntar
Kan vara Sverges fall.
I sitt gemak hon sitter,
Den gamla drottning god,
Sondottern, stolts Ulrika,
Står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
Från Pfalzisk underläpp,
Och hela hofvet tiger,
Man hör blott urets knäpp.
Men hvilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Fontanger och peruker
En hviskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
»Kurirn, ers majestät!»
Med vördnad träder hofvet
Tillbaka några fjät.
Af två drabanter ledes
En halft afsvimmad man,
I tunga ryttarstöflar
Med möda vacklar han,
Hvart steg på golfvet lämnar
Ett spår af Sverges jord.
Han bjuder till att tala --
Då tryta sans och ord.
Med lugn på skrynklig panna,
Men dödsblek som en hamn,
Den ädla fru sig reser
Ur kronprydd länstols famn.
»Sitt, herr kornett!» hon säger,
Och hofvet skåda får
En syn förutan like:
Han sitter och hon står.
Hon vinkar -- och in bäres
En mäktig dryckes-mugg,
Där hög i drifvet silfver
Kung Karl ses skifta hugg.
Det rhenska vinet pärlar
Vid kannans blanka rand,
Hon räcker den åt krigarn
Med stark, fast åldrad hand.
»Som braf soldat, det ser jag,
Er plikt I redligt fyllt,
Af mig och af oss alla
I tacksamhet förskyllt.
Tag detta som ett minne --
Drick först er konungs skål
Och låt oss sedan höra
Er sändnings föremål.»
Hans läppar knappast fuktats
Af drufvans gyllne blod,
Förr’n till hans kinder strömmar
Ånyo lifvets flod.
Han stiger upp, gör ställning --
Till alla svenska bröst
Når lik en ängels stämma
Den enkle krigarns röst.
»Den sista Februari
Vi med den Högstes makt
Vid Helsingborg i drabbning
Vår ovän nederlagt.
Vi ha troféer, fångar
I flera tusental,
Som närmare här skrifver
Vår tappre general.»
Den gamla Karlamodren
I tårar strålar blid:
»Nu låt Din tjänarinna
Få fara hem med frid!»
Bland snyftningar af glädje,
I högljudd jubelkor,
Prinsessans anlet ljusnar,
Hon liknar då sin bror. --
Därutanför kring slottet
Re’n mängden böljar tät,
»Victoria!» och »Stenbock!»
Det som ett tordön lät.
»Som Gideon han fäktat,
Den riksens trogne jarl!
Nu bytes sorg i lycka,
Nu få vi hem kung Karl!»
Allt djupare på torget
Sig skockar folkets hop.
»Vi vilja se kuriren!»
Så hörs ett allmänt rop.
När borgens port upplåtes
Och ändtligen han röjs,
Af hundra armar fattad,
I luften strax han höjs.
En storm af frågor susar
I samma andedrag,
En hvar vill veta mera
Om denna stora dag,
Där spörjes mer än tio
Att svara på förmått,
Om Burensköld och Dücker
Och om »geschwinda skott».
Och han, som budet bragte,
Det gäller honom ock.
Man kyssa vill hans händer
Och röra vid hans rock.
Är det en härlig seger,
Hvars make icke sports,
En sådan ridt ej heller
I mannaminne gjorts.
Från arsenalen dundrar
Med jämna mellanrum
Den åska, hvilken världen
För alltid trodde stum;
Och alla hjässor blottas,
Då segerfröjdens tolk,
S:t Gertruds klockspel, ringer
»Nu tacker Gud allt folk!»
Aktivera autouppdatering av kommentar