Till Gunnar Wennerberg
den 2 Okt. 1897.
Mitt hell i dag jag höjer
För dig, du sångens svan,
Där stilla, stolt du plöjer
I aftonglans din ban!
Hur i generationer
Ha hjärtan slagit takt
Till hjältesångens toner
Om ljusets riddarvakt!
Men du, hvars staf gett takten,
Choragen, lyrans kung,
Kring dig blott skiftar vakten,
Själf står du alltid ung.
När Svea-hymnen svingar
Mot stjärnströdt firmament,
Hos barnen återklingar
Hvad deras fäder känt.
Så nya hjärtan svalla
För dig från år till år.
Det är hvad jag vill kalla
En prolongerad vår!
Hur vardt den våren vunnen,
Som troget följt din färd?
Jag känner ungdomsbrunnen --
Han spelar vid din härd.
Han först sprang upp i ljuset
En kväll i Fyris’ stad:
Framför det hvita huset
Där ljöd en serenad.
I leken och i yran
Ett djupt ackord det gick,
När på den gyllne lyran
Från henne föll en blick.
Det hell jag ville bringa,
Jag bringar till ditt bo,
Där alla strängar klinga
I skön, harmonisk ro.
Hell skaldens hem, som hyser
Hans lycka och hans frid,
Och där den ungdom lyser,
Som är af evig tid!
Aktivera autouppdatering av kommentar