Zachris Topelius
Så har du gått från Nordens köld och drifvor,
Du barnens vän,
Förrn Sylvia kom med sol och gyllne vifvor
Till oss igen.
Du som på lösta böljor tåligt hoppats
I vinterbann,
För dig har våren nu evärdligt knoppats,
Du såningsman!
Men fåglar, som vid fönsterbrädet gunga,
Se tomt ditt bord,
Och nu bland alla sagolystna unga
Är sorg i Nord;
Och vi, som själfva känt, hur dagen dalar,
Vi sakna Den,
Hvars trollspö upplät häfdens riddarsalar
För lycklig sven.
Och varmt till kinden åter blodet strömmar
I tidens köld,
Som då du lät oss drömma hjältedrömmar
Med Bertelsköld.
Så skola släkter minnas efter släkter,
Hur de ha stått
Vid dina knän, i lifvets morgonväkter
Och lyssna fått
Till suset af den röst, som innerst bodde
I sagans träd,
Till ädla tankar, som i hjärtat grodde
Likt gyllne säd.
Ej dör din ljufva sång på folkets tunga
I Nordanland,
Så länge vågorna om kärlek sjunga
Vid Roines strand,
Och troget komma ynglingar och tärnor
Sin skald ihåg,
När de se upp mot vintergatans stjärnor
I stilla tåg.
Du skald för hoppet, oskulden och våren
Med fläckfri själ!
I tusen, tusen hem nu bringar tåren
Dig rördt farväl.
Ditt fromma hufvud på sin hvita kudde
Tycks sofva blott.
Bland björkarna därute på din udde,
Vår skald, sof godt!
Aktivera autouppdatering av kommentar