Till Hilma den andra
Men, Hilma, säg mig hvad trolldom du
Imot mitt väsen i hast föröfvat?
Jag ej densamme är mera nu,
För länge jag i din trollkrets töfvat!
Jag blir allt yrare hvar minut;
Hvad skall väl detta bli af till slut?
Du med det språk att besvärja lärt,
Som tvänne blixtrande ögon tala.
Att motstånd göra är här ej värdt;
Hvar enda känsla, som låg i dvala,
Med löjets allmakt du manar fram,
Och jag blir värnlös liksom ett lam.
Jag hade bannlyst utur min håg
De dunkla sagor jag hört af amman;
Men från den stunden jag först dig såg,
De åter vaknade allesamman.
Hvem skulle också dig kunna se
Och icke tro på en mäktig fé?
Hvem kunde skåda ditt ögas glans
Och icke tro något öfverjordiskt?
Mitt sinne brann som en muselmans,
Ej mera tviflande, kallt och nordiskt.
Och hvarje tecken blef mig af vikt,
Den högsta sanning är hjärtats dikt.
Hur du har omvändt min gamla tro!
Hur du har upptändt det unga blodet!
Jag, som med kärlek blott dref min ro,
Nu är jag straffad för öfvermodet.
För dig blott öra, blott blick jag har;
Jag är förtrollad, den sak är klar.
Hör blott jag af dina steg ett ljud,
Mig liksom rör en elektrisk gnista.
När in du sväfvar, – då, store Gud!
Då klappar hjärtat, att det kan brista.
Om nu, knappt märkbart, mot mig du ler,
Jag själfva himmelen öppen ser.
Uti din åsyn så djupt försänkt,
Min djärfva blick ej förmår att stanna.
Den ilar hastigt och oförtänkt
På upptäcktsresor från fot till panna.
Du konstnär, gärna till Roma drag!
Långt mera skönt på min färd ser jag!
En vink af dig – och jag modigt går
Att trotsa jordens och Orkos’ skaror.
En vink af dig – och jag sittran slår,
Idylliskt skyende stridens faror.
Jag kan blott handla när du begär,
Och Hilmas vilja mitt öde är.
Jag ofta sagt mig: »Du är ju man,
Så gör dig lös och din kraft besinna!»
Men jag förgäfves mig gripit an;
Ty är jag man, så är du en kvinna.
Och hvilken styrka det svaga har,
När himmelsk fägring är dess försvar!
Jag dukar under i denna strid!
Jag är ju redan tillfångatagen.
Men jag mig tröstar likväl därvid,
Att hvem som helst skulle blifvit slagen.
Mot fången, Hilma, var mild ändå!
Din arm, som boja, kring honom slå!
Aktivera autouppdatering av kommentar
Anonym användare (2f9813159d)
Permanent länk |