En höstdag

  Inne jag sitter, hör stormarna tjuta,
Gräla och brottas med väggar och knut;
Störtskurar piska mot bristfällig ruta;
Oh, hvilken fasa, när blott jag ser ut!

  Rännil vid rännil på gården sig slingrar,
Takrännan ger dem en ymnig tribut;
Blåsten med starka skolmästare-fingrar
Luggar allén, snart peruken är slut! –-

  Bandhunden, förr den mest pratsamma sälle,
Sitter i kojan, så tyst som en mur.
Ögat, orörligt allt jämt på ett ställe,
Fylles med tårar af yrande skur.

  Tuppen med hela sitt harem har tagit
Under en hökorg en hastig reträtt.
Regnet hans hugfulla låga nedslagit,
Lik en sultan tycks på nöjet han mätt.

  Hejdad från knäfall igenom sin grimma,
Står där vid kärran en eländig märr.
Högt från den knifhvassa ryggen en dimma
Stiger i luften, liksom ur ett kärr.

  Ankornas jubel bedröfvelsen rågar,
Kors, hvilket väsen i himmelens höjd!
Då man är sorgsen, som döden det plågar
Kacklet att höra af dumhetens fröjd.

  Kjorteln kring hufvu’t, att hamphåret spara,
Springer en piga i träskor! – hopp, hopp!
Himmel, hur nyfiken hvirfveln kan vara!
Stubben han lyfte mot himmelen opp.

  Senaste synen var nog att betaga
Äfven den djärfvaste mod att se mer;
Ty vill jag sluta, gardinen neddraga,
Krypa till sängen och bädda mig ner.