Till Kanslirådet Gustaf Sanndahl
Hvadan detta ljud, som slog mitt öra?
Nycklar rasslande vid låset röra
Till en hvalfdörr tung af järnbeslag.
Gamle vårdarn sista gången närmar
Aktsam hand intill förgyllda pärmar
Och från damm befriar
Mer och mindre eviga fördrag.
Trygg han kastar nötta ämbets-selar.
En traktat ej i arkivet felar,
Ej ett enda präntadt pergament.
Dessa mästerverk af kalligrafer
Måtte de till alla paragrafer
Aktas lika troget
Af enhvar stormäktig kontrahent!
Allting finns: -- rapporter af spioner,
Kapar Lamberts luftiga miljoner,
Munckens papper, Stedingks mémoires,
Utur Gustafs sår en bit af skrotet, --
Skynda, Collett, skynda, tag emot’et!
Nycklarne till hvalfvet
Har ej Sanndahl mera i förvar.
Gamle vän, förrän från oss du skiljes,
Dröj ett ögonblick, gör oss till viljes
Här i rankornas förtrogna famn;
Än arkivets damm i halsen sitter,
Kom till bordet utan glans och glitter,
Enkelt som hos Flaccus, --
Kronans kaka har ej många namn.
Märk, hur i det glas, som vänner råga,
Hägringar från flydda dagar tåga,
Minnen nicka, bleka konterfej.
Tårlös ser du fagra bilder skrida,
Lyckan själf må sig tillbaka vrida,
Lockande från hjulet --
Af den falskas gunst beror du ej
På det klot, där halkande vi tråda,
Makter fulla utaf nycker råda,
Böljans gud[2] den sparda skärfven stal
En ett skepp, en annan riken mister,
Titlar växla om i ditt register,
Furstars, staters skiften
Du ju bokfört där i hundratal.
Därför du med jämnmod kan fördraga
Hvad de blinda öden ge och taga --
Hjärtat lärt att spränga gyllne garn.
Säll dock du -- då västern purpurfärgas,
Kan du se den trötta dagen bärgas
Bakom egna furor
På den torfva, du höll kär som barn.
Till den lund, som hyddan öfverhänger,
Knappt ett mättadt eko mera tränger
Af allt kif framför Fortunas dörr.
Du är säll -- med vidgadt bröst du känner
Suset från de gröna barndomsvänner,
Då i blad och blommor
Våren ler och leker liksom förr.
Hvad gör det, om locken, glesnad, grånar?
Blott i sinnet fläckfri himmel blånar,
Kommer kvällen rik på stilla fröjd.
Lugn du ser mot fjärran stjärnelanden,
Hör hur stormens brus dör bort vid stranden,
Där bland rang-skepps spillror
Du din båt har frälsad och förtöjd.
Veteran, då nu vårt glas vi lyfte,
Läs i allas blickar samma syfte,
Se vår aktning skrifven oförställd:
Förebild af gammal tro och heder,
Då du skiljes nu ur våra leder,
Tag vår varma hyllning,
Tag den med i ålderns svala däld!
Aktivera autouppdatering av kommentar