Till Konung Oscar II
21 Januari 1879.
På nytt vid tinget mötas nu landets sändemän,
Och öga emot öga stå kung och folk igen.
En hvar som i en spegel då ser, från misstro skild,
Uti den andres blickar hans uppsåts rena bild.
Väl har på mången panna ett moln bekymret lagt;
Att midt i ymnigheten vi lida brist, är sagdt.
Som förr ej muntert klingar mot städet släggans fall,
Och gagnlös står på roten den redan mogna tall.
Men värre tider hvilat på hydda och på slott,
Och tyngre prof bestodos af Sveas folk och drott.
Den gamla svenska arten nog går med seger fram:
Den spänstig är som stålet och rak som furans stam.
Från Sundets ljumma bölja, från Nordens frusna pol
Nyss män i endräkt nalkats Christinas silfverstol.
De känna denna höga och kungliga gestalt,
De känna denna stämma med ord af vikt och halt.
Flög där ej som en ljusning på många sträfva drag?
Inunder ojämn yta bor folkets hjärtelag.
Dess kärlek fordom köptes lätt nog i eld och blod --
Nu skall den vinnas stilla af trofast tålamod.
Här kommer den till tronen, fastän ej ordrik gäst,
I dag, då Oscar firar sitt halfva sekels fest.
I enkelt skick den kommer, den kommer blid och varm,
En ros, som oförmodadt slår ut ur fjällets barm.
O konung, folket vittnar om dig ett sanningsord:
För frid, för rätt och frihet är du ett värn i Nord.
Bland statens värf de trägna ej börda finns så tung,
Att ej din skuldra delt den, vår ädle, gode kung!
Låt Söderns själfmords-yra blott hopa grus på grus!
Ej några kedjor spännas att vakta om ditt hus.
Vi gärda kring med lagen den fasta samhällsgrund,
På hvilken Sverge byggdes från häfdens första stund.
Haf tack för säkert öga -- det tillhör hafvets son,
Som märker stormars antåg af tecken långt ifrån,
Som följer Nordens stjärna med en orubblig tro --
Haf tack för dagens tunga och för försakad ro!
Haf tack -- så heter sorlet, som förs af vindens fläkt,
Där tysta böner gjuta en sommars andedräkt.
De smyga kring ditt änne, liksom de smälta tänkt
Den första frost, som åldern i dina lockar sprängt.
Haf tack, så säger sången -- så ville den ha sagt,
Om kvar en harpa funnes med hugstor siarmakt.
Haf tack, att än din kärlek du ägnar varm och hel,
I hvilans korta stunder, åt Sveas strängaspel!
Haf tack, att under purpurn ett hjärta jämt fick rum ...
Men sångarn hejdar ordet och blir af vördnad stum.
Det är ej tacksamheten uti ett enda bröst,
Det är de mångas stämma, som lånat här hans röst.
Aktivera autouppdatering av kommentar