Till Nordenskiöld

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Svar på hans inträdestal i Svenska Akademien den 20 Dec. 1893.


Den man, du fram i minnets dager ställde, [1]
Ej ryktets tinnar nått i solskensglöd.
Hans upptäcktsfärder smärtans rike gällde,
Där lifvet närmast gränsar intill död,
Och hemmens stilla häfder ännu tala
Om läkarns konst att hjälpa och hugsvala.
Men när ibland, från plågans scener fri,
Han tarfvat själf en läkeört för stunden,
Förstulet sökte han den helga lunden,
Som hägnar underblomman poesi.
Hans smak, af inga feberfärger bländad,
Var luttrad i Homeros’ skönhetshaf,
Och sund också och klar och formfulländad
Den dikt han själf, blott allt för sparsamt, gaf.
Vårt samfund ej den hädansvunne glömmer,
Fast blyg, som skalden var, hans bild sig gömmer
I glansen kring hans forna plats i dag,
Då du nu träder in i detta lag.

Här, i den krets som Gustaf velat samla
Vid minnets svenska helgedom på vakt,
Det nya godt kan trifvas hos det gamla,
Ty ingen skola äger ensam makt.

Här följes fritt den egna andens bud
I tankens forskning som i lyrans ljud.
En fordran blott, på hvilken allting hänger,
Som öppnar vägen eller utestänger,
Står som en lösen ofvan dörrens rand:
»Var svensk, att verket hedrar Sverges land!»
Ej dyrkats här af Gustafs vittra gille
Allena språkets helgd i tal och skrift;
Hvarhälst en stråle sköt af inhemskt snille,
Hvarhälst till ära steg en svensk bedrift,
Här fanns för all förtjänst en lager bunden,
För dagens hjälte eller minnets pris,
Och vetenskapen satt i skalderunden
Med AGARDH och BERZELIUS och FRIES.

De store gått. Det ofta är vårt öde
Att lagern bättre passar för de döde,
Och medan ljusen stråla vid vår fest,
Hos skuggorna är tanken ofta gäst.
Ju längre in i häfdens bildersalar
Vi störa tystnaden med skygga fjät,
Hur växer hvar gestalt, hur mäktigt talar
Ett vaknadt sorl om bragders majestät!
Vi tro det knappt -- det klingar som en saga
Att väldiga vi varit, vi, de svaga,
Att bortom Österhaf vi segersällt
Med svärdet ritat gränser öfver fält,
Där ingen tanke skänkes nu åt Norden,
Då plogen röjer multna ben ur jorden.

Eröfrarfolket har lagt vapnen ned ...
Dock nej, vi svaja sett i österled
Vår flagg på våg, där än ej köl drog fåra.
Det var eröfrarn, det var en af våra.
Som löste isens tusenåra bann
Och väg till soluppgångens rike fann.
Än är en segrare i Norden buren,
Som på ett mörkrets välde gjorde slut;
På världens karta skref han om konturen,
Och denna gräns skall ingen plåna ut.

Vi hälsa dig, som hedrat Sverges land
I tålig vapenvakt den långa natten,
Vid okänd strand, på obesökta vatten,
Med ingen sol, som höjs från fästets rand!
Hur var du ej ett mål för rädda frågor,
Se’n du försvann i dunkel arktisk värld,
Och en förstelnad här af hvita vågor
I fångenskap förbytt din upptäcktsfärd!
Var allt förbi i dödssömn och förfrysning,
Förbi det hopp, som brann i varm belysning,
Då nyss du kringgick Cap Tsjeljuskins strand
På öppen sjö, där kartan visat land?
Den stråt, på hvilken britten och bataven
Så mycket guld och viljekraft förstört,
Bar den för dig till blott en slutpunkt -- grafven,
Du, sist bland dem, som samma dröm förfört?
Så sporde vi. Så har man sörjt och grubblat;
Men plötsligt genom ovisshetens skär

Ett rykte, som elektriskt tusendubbladt
Från Stilla hafvet segerbudskap bär:
»Hell NORDENSKIÖLD! Han brutit köldens reglar,
Som spärrat väg till fabelstort Cathay:
Nu in till Yokohama Vega seglar
Vid festsalut och blågult vimpelsvaj!»

För våra ögon hvilka syner draga
Från ditt triumftåg, likt en Österns saga!
Kring Asiens kuster, hvart din Vega går,
Där följer som en ljusväg i dess spår,
Och alla språk i enig bifallsbrusning
Förbinda Vega-mäns och Sveas namn,
Till dess hon själf, i bäfvande förtjusning,
Får sluta sina söner i sin famn.

Det är en kväll i vårens fagra tider,
Då dag och skymning blandas underbart;
Emellan skärens skuggkonturer glider
Hit in ditt ädla skepp i saktad fart.
Af båtar möter snart en tallös skara,
Och stränderna i ljushaf stråla klara
Och kungaborgen flammar långt ifrån
Och jublet stiger med oändligt dån:
I män af Vega, Svea hälsar eder,
Välkomna I, som gjort er moder heder!

Då vi välkomna dig vid detta bord,
Vi se i dig en del af Sverges ära,
Och bragden är med rätta bänkad nära
Till skaldens sång och häfdatecknarns ord.
På vittra anor här din plats är rik,
Men själf du är en lefvande epik.
Bland polens is den underfulla färden
Du ock med pennan tecknat upp för världen
Och skildrat klart och sant din fångenskap
I solberöfvad Fimbulvinters gap.
Vi börda dig från vetenskapens gårdar,
Där du din forsknings segerbyten vårdar,
Din skörd af stuffer djupt ur Urals schakt
Och himlafallet järn från Grönlands trakt.
Du bringar med en fläkt af salta vågen,
Det fria lynnet och den friska hågen
Och sist ett eko från en älskad strand,
Som sjönk för oss bak Österhafvets rand,
Vår svenska häfds Atlantis, ön som drömmer
Uppå det största djup, som minnet gömmer.

Välan då, segrare från Nordens pol,
Tag in din plats, de gångna skalders stol!
Inunder lyrans tecken hit du träder,
Men samma bild är dig af gammalt kär:
Den norra himlens hvalf i ljus den kläder,
Och Vegas stjärna strålar skönast där.


  1. Läkaren och skalden Anders Anderson.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.