Till den första kärleken
En gång min första kärlek frågte jag:
Min lefnads stjerna, säg, hur tändes du,
Och hvadan äger du ditt milda ljus?
Då sade stjernan: har du sett nå’n gång,
Hur lätt en flyktig sky kan skymma mig?
Jag sade: än med mörker, än med ljus
Ett moln gått opp och dolt dig för min syn,
Dock brann du lika klar, se’n det försvann.
Och stjernan sade åter: har du sett,
Hur lätt en jordisk dag fördunklar mig?
Jag sade: mången jordisk sol jag såg
Gå opp i glans och öfverstråla dig,
Dock gick den ständigt ned, men aldrig du.
Då sade stjernan: tror du på mitt ljus,
Och vill du tända lifvets hopp dervid?
Jag sade: bortom molnet log din blick,
Och bortom dagens bländsken brann du klar,
Och bortom grafven skall du lysa än.
Då sade stjernan: vet du, hvad jag är?
En suck jag är ifrån din egen barm,
Som sökt med fridens hopp en högre verld;
En blixt jag är utaf ditt eget lif,
Som flög i strålar till sitt hemland opp;
Ett solljus är jag af din egen själ,
Och i min milda låga lefver du.
- Till den första kärleken - 107, 108
- Första sången - 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125
- Andra sången - 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137
- Tredje sången - 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157
- Elgskyttarne (1832)
- Hanna (1836)
- Julqvällen
- Första sången