Första sången

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Aftonvarden var nyss fulländad i torpet. En lemning
Låg på det rymliga bordet ännu; kring stäfvan med kalja
Stycken af hålkaksbröd och i koppar potäter och mujkor.
Stugan var väl uppeldad och varm, från härden vid ugnen
Spred en sprakande glöd den behagliga hettan och fyllde
Taket med skyar af rök, att pertorna knappast och slädan
Kunde på sparrarne ses, der lagda de voro att torkas.
Röken höll sig i höjden likväl, och under dess mörker
Blossade pertor i mängd och belyste det landtliga folkets
Aftonbefattningar än, värdinnan den driftiga Anna,
Hvilken för sig och sin ärade man uppbäddade sängen,
Dottren, som sköljde förnöjd vid muren den sotiga grytan,
Gnolande runor i lugn, och sonen, den raske, som flitigt
Öste åt fålarnes par, der de stampande stodo vid dörren,
Hackelse, blandad med mjöl, i den väl hopfogade hoen.

Värden och herregårdstorparen sjelf, den förståndige Petrus,
Stod från bänken opp, der han sutit i slumrande dvala,

Gäspade länge, strök ur pannan det yfviga håret,
Sträckte mot taket armarne högt och blåste omsider
Makligt ur tröttad kropp den tungt insmygande sömnen.
Gerna han lagt sig i ro, då han dagen igenom arbetat,
Vadat i skogarnes snö och släpat stockar till herrgåln,
Hade ej herr kommissarien sjelf bedt alla af gårdens
Underlydande män den följande morgonen tidigt
Samlas hos honom för elgarnes skull, som man skådat i nejden.
Nu i bekymmer att rusta sig ut till den stundande jagten,
Måste han, trött som han var, fördrifva den älskade sömnen.
Vägkostsäcken hängde der tom och förbidde att fyllas,
Och hans förträffliga bössa, som sällan klickade annars,
Ville för skottet sist ej elda, ty flintan var trubbig.
Först från dess trädknapp tog han försigtigt bössan och afdrog
Skälskinnsfodret, som skyddade lås och pipa för väta.
Glad i sitt sinne besåg han den nyss svartmålade stocken,
Medan ur lådan deri en hvassare flinta han framtog;
Men till sin hustru talte tillika den ärlige Petrus:
"Anna, i afton ännu är det bäst, att du fyller min matsäck,
Så att den mättar en man, som en dag vill dröja i skogen.
Skaffa i ordning i qväll, om du ej vill störas i morgon;
Sömnlös sängkamrat är försummadt arbete ständigt."

Men hon svarade nu, den driftiga Anna, förtrytsam:
"Aldrig ser jag ett slut på din häftiga längtan till skogen.

Är du en björn till sinne och hög, förståndige Petrus,
Lysten beständigt på rof och önskande jagter och villbråd?
Se, förståndige vän, ej mäktar du trifvas i stugan;
Visst som en brännande glöd för din fot är det fredliga golfvet;
Men att syssla i skogar och kärr onödigt och ständigt,
Sådant är ditt. Nu måste du dock slå jagten ur hogen.
Kommer min bror, som han loft, och besöker oss, länge förväntad,
Lemnande gård och barn, dem moderlösa han äger,
Passar det då, att jag här, med den galande tuppen som husvärd,
Sitter allena och söker att roa den älskade gästen?
Väl det egnade dig att hemma förblifva och motta
Honom och vexla förtroliga ord som svåger med svåger."

"Icke dock så," genmälte den välförståndige Petrus,
"Icke dock så, ordkunniga mor; hvad min herre befallt mig,
Måste jag lyda, om än det ej gladde mitt sinne som jagten.
Men om han kommer i morgon, din bror, den raske Mathias,
Väl, undfägne du då med vänliga håfvor den käre,
Så att han sitter i stugan förnöjd, tills jag hinner tillbaka."

Honom svarade åter den mångordkunniga Anna:
"Såge jag stundom en vinst af ditt stora besvär och din möda,
Mindre ville jag då på din oförtrutenhet undra;

Men då du gick välaktade herr kommissarien tillhanda
Dagen igenom och sköt de flesta och yppersta elgar,
Kom du tillbaka om aftonen glad, ifall du en hud blott
Mer än kamraterna fick, då han tog det mesta, din herre."

Leende svarade åter den välförståndige Petrus:
"Hå hå, kunniga Anna, betänk, att min herre allena
Vill ansvara för oss, om befallningsman för oss till tinget.
Noga besinne du, mor, att elgarne borde besparas
Endast för kungens gevär, om han nå’n gång reser i landet."

Tiga förmådde dock icke den mångordkunniga Anna,
Utan hon jemnade sängen och log och talte och sade:
"Litet kostar en plikt, som aldrig fordras och kräfves;
Såg du väl någonsin förr bland oss, att en herre blef tingstämd?
Bringa blott sjelf en knippa med fisk eller fogel till fogden,
Se, om han stämmer dig då! Välkommen, granne, välkommen,
Ropar den ärade frun, re’n innan du stigit på trappan,
Leder dig in och hviskar sin man i örat, och vänligt
Räcker han genast sin hand och frågar: hvad har du att säga?
Stor konst vore det ej att sjelf ansvara, ty snaror
Har du i skogarne nog och skjuter en orre som oftast.
Men det må vara; den rike befaller, den fattige lyder."

Så hon sade, och knappt hon talat till ände, då bjellror

Hördes från vägen invid. Man lyssnade hastigt och uppsteg,
Sköt gluggluckan tillbaka och tittade ut; men i blinken
Stod en främmande man med frustande fåle på gården.
Gästen från Kuru kände man snart, den raske Mathias,
Annas älskade bror, som ej oväntad var anländ.

Kaggig som björnen trädde han in i den ångande stugan,
Nickade gladt vid dörren och slog med den yfviga mössan
Snön från sin fårskinnspels och från fötternas ludna beklädning.
Värd och värdinna och dotter och son välkomnade honom
Alla med hand och med famn, och de spädare barnen på muren,
Tittande sotiga fram, nedklängde med skri, att af gästen
Få sig en kringla enhvar och en mjuk ostskifva till välkomst.

Sedan man helsat, manade Anna sin ärade broder
Genast att sätta sig ned och viste den yppersta platsen
Högst vid bordet, der bänk med bänk i vinkel förenas.
Denne satte sig der, påtände sin messingsbeslagna
Pipa och rökte tobak, som han sjelf planterat och skurit,
Medan med nöje han svarte sin syster, som frågade mycket
Så om hans blomstrande barn som hans bördiga hemman i Kuru.

Petrus, den välförståndige, gick och löste ur redet
Fålen, som stampande stod fastbunden med tygel på gården.
Ränkerna tog han på armen och bjellerkransen och lokan,
Och inledde med bång den modiga hästen i stugan.

Länge dröjde dock icke den kunniga Anna vid ord blott,
Utan hon lemnade männerna fritt att tala i vexling,
Medan hon gick att bereda sin bror en smakelig qvällsvard.
Kistan läste hon opp, den beslagna, som lyste i stugvrån,
Målad med eldröd grund och med mörkare blommor beskuggad,
Framtog bränvinsflaskan och glaspokalen med trädfot,
Dukade, bröt det mjukaste bröd från spettet och frambar
Ordnade stycken deraf; men ur boden hemtade dottren
Smör och dricka och kött till glad välfägnad för fränden.
Så bestyrdes hans mål i en hast, ty den kloka värdinnan
Hade på förhand re’n anrättningen lagt i beredskap,
Så för att fägna sin bror som att visa de håfvor, hon ägde.
Denne tömde pokalen och åt med förnöjelse kosten.

Men hon glömde ej heller, den kunniga Anna, att åter
Taga sitt samtal opp på det ställe, der nyss hon det lemnat,

Och hon talade snart till den raske Mathias från Kuru:
"Visst må jag kalla det svårt för en man att sköta allena
Ej blott yttre bestyr, men på en gång sysslorna inne,
Mest dock i fall hans hus är som ditt förmöget och vidsträckt.
Ser man ej mången gång, hur äfven den frodige hästen
Tröttnar i backen, då ensam han drar det betydliga lasset?
Men der föraren går vid fimmerstången och hjelper,
Manande mycket med vänliga ord, der komma de båda
Lättare fram; och så är bekymret mindre för mannen,
När af en trogen hustru han följs, som delar hans möda."

Henne svarade åter deri raske Mathias från Kuru:
"Undra då ej, att så sällan jag får kringflacka och resa.
Se, så är det med mig, och så är jag stadd på mitt hemman,
Likasom gäddan stängs i den rumrikt gillrade katsan:
Hvart hon förfogar sig, längtande ut, från ett hörn till ett annat,
Sätta sig hinder emot, och förgäfves bryter hon böljan.
Ägor och skog har jag skött i min tid, som det egnar en bonde,
Värd har jag varit, och nu skall jag vara värdinna tillika.
Knappt ett år har förgått, se’n min hustru, den goda, förlät mig:
Tyngre det varit mig dock än alla de andra tillhopa.
Gick jag att plöja, gick jag att sköta min vigtiga kornsådd,
Eller om sedan jag bjöds af årets vexlande tider

Berga mitt frodiga hö och skörda den gulnade rågen,
Rådde der pigor och barn oeftersedda i stugan;
Dröjde jag åter inne en stund, snart flyktade fliten
Då från åker och äng, och den opåmanade drängen
Satt, med armarne lagde i kors, i behagelig hvila.
Men hvad som tryckte mig tyngst, var barnen, det äldre, som ständigt
Ropte sin mor, och det yngre, som gret vid det främmande bröstet."

Honom svarade rörd den mångordkunniga Anna:
"Ovis kallar jag dig, om du så förnöter i ängslan
Lifvets raskaste år, då du än kan njuta och fröjdas.
Derför välje du snart en förståndig hustru, som trogen
Vårdar ditt hus och förnöjer dig dag och natt med sitt sällskap;
Såsom jag menar, du snart skall finna en flicka benägen."

Men allt medan han åt, genmälte den raske Mathias:
"Så har jag tyckt, förståndiga mor, men med tvekan och oro
Såg jag bland qvinnornas mängd och fann än icke den rätta.
Ofta tänkte jag så: skall jag välja en ung eller äldre?
Allvarsammare kunde dig väl den mognare vara,
Ty hvart hvälfvande år omfjättrar det häftiga lynnet,
Likasom spindeln spinner den kufvande tråden om flugan;
Men ej gåfve hon mig, hvad den yngre förmådde att gifva,
Kindernas fägring och kärlekens fröjd, som den kraftige mannen
Eftersträfvar likväl som qvinnans yppersta hemgift.

Åter räds jag att, seende blott på mig sjelf och mitt nöje,
Taga en ung, som, flyktig och yr, vårdslösade barnen,
Eller ock, sedan hon sjelf födt blomstrande söner till verlden,
Blefve ett gissel för dem, som ej legat dess hjerta så nära.
Derför dröjer jag än och med fruktan blickar mot valet."

"Hej dock," sade i hast den kunniga Anna, "beständigt
Faller det männerna kärt att eftersinna och rådslå.
Innan de företaga en sak, skall det tänkas och tänkas
Med och mot, så skrämmas de lätt af diktade faror,
Ofta dröjande så, tills det nyttiga går dem ur händren.
Icke är allt ostadigt, som ej är stadgadt af åren:
Icke är stadigt allt, som länge af varandet gladt sig.
Mångfald föder i jordiska ting den rika naturen,
Mångfald föder hon ock i menniskolynnen och tankar.
Ser man dock lätt, hur hon står på sin strand, vårplantan, och knoppas,
Fredlig, rotad och lugn, då den hundra-åriga bäcken
Störtar i yra förbi och nejderna fyller med buller.
Tag en flicka, Mathias, och tag den jag bjuder dig genast!
Ser du på ungdom, nog, hon är adertonårig, min broder,
Ser du på kroppens runda behag och den fylliga kindens,
Får du väl länge söka en stoltare flicka än denna.
Men om på lynnet du ser, är hon fromsint, stilla och böjlig,
Lärd af sin barndoms nöd att tacksamt skatta det goda.
Nu framlefver hon lyckliga dar på den ståtliga herrgåln,
Piga bland pigornas mängd, men aktad af alla som ypperst.

Henne förtror herrskapet de prunkande väfvarnes skötsel,
Henne bestyret om mat och källarns nycklar och bodens,
Och snart kunde du tro, att hon fostrats der som en dotter."

Men nu föll han i talet, den välförståndige Petrus,
Lysten att föra det ut, som hans kunniga hustru begynte:
"Hedda menar du visst, Zacharias’ dotter; med lätthet
Känner jag Hedda igen i det välförtjenta berömmet.
Har hon dock vuxit opp ur sin barndoms mödor och sorger,
Liksom den goda kärnan, om än i svagare jordmon,
Kraftfullt vecklar sig ut och blir en lofvande planta.
Ingen passar som hon för den raske Mathias, och säkert
Skulle den ärlige snart, om han henne blott finge för ögat,
Börja på vigselring och förlofning tänka och skynda.
Ty så är hon i sanning för männernas flyktiga blickar
Som för trastarnas tropp den bärrikt lockande rönnen:
Ytterst svärma nu dessa och sväfva på luftiga vingar,
Tills de i farten i hast bli varse det rodnande trädet;
Genast skratta de högt af glädje och skynda begärligt
Alla i täflande flygt till de yppiga klasarnes skatter;
Sedan hänga de vid och tåla väl buller och käppkast,
Innan de fly, då man lysten på bär vill jaga dem undan.
Derför ber jag ock den, som är värd det goda, att genast
Ställa hos henne sig in, att ej andra må hinna i förväg;
Derför skynde du snart, värderade svåger, till herrgåln."

Honom svarade så den raske Mathias från Kuru:
"Roligt vore att se den mycket beprisade flickan,

Funne en förevändning jag blott för det käcka besöket,
Ty att för friare straxt misstänkas behagar mig icke."
Men då log han behagligt, den välförståndige Petrus,
Glad af sitt goda förslag, och han talade åter och sade:
"Dertill att finna ett råd är lätt, ty, i sanning, din önskan
Passar till ställningen nu som osten till krusade formen.
Tidigt i morgon går jag på elgjagt, såsom min herre
Bedt och befallt; då följer du raskt, med min bössa beväpnad,
Och så hinna vi snart till den välbemedlade herrgåln.
Men då i stugan du trädt, och de öfriga skyttarne samlas,
Spanar du tigande opp med din blick den förståndiga Hedda.
Lätt på de rodnande kindernas glans och den dråpliga växten
Känner du henne igen, om hon sute bland hundrade pigor.
Om hon behagar dig då, det jag tror du skall finna besannadt,
Kan du ock vexla ett skämt eller språka förtroligt med flickan.
Sedan betänke du väl, så länge vi dröja på jagten,
Hur hon till nöjes dig var, och om henne du önskar till hustru;
Sist, om det faller dig kärt, skall jag åter blifva din talman."

Men han beprisade nu, Mathias, förslaget och uppsteg
Just i det samma, mätt af den goda förplägningens skänker,

Och med ett famntag tackade han sin svåger och syster.
Öfvermåttan förnöjdes också den förståndiga Anna,
När hon förmärkte sitt vänliga råd af männerna gilladt,
Och hon dröjde ej mer att för begge bereda en vägkost.
Men då hon packat en närande mat i väskan af näfver,
Hängde hon åter den tung på den hålliga knappen i väggen
Och gick sedan åstad att bädda ett läger åt brodren.
Halmen skakades opp i den rymliga sängen, behändigt
Bredde hon lakan derpå och hufvudkudden af fjäder,
Medan den blomstrande dottren med ståt inbragte till täcke
Ryan, som fordom blef väfd för de fromma föräldrarnes brudsäng.
Anna, förståndiga mor, väl hade du mycket förändrats,
Sedan du bröllopsnattens behag invigde och ryan,
Kinden var rynkig nu, och de smidiga formerna fetmat;
Men den samma i prakt var än din rya med samma
Röda och hvita och svarta och blåa fasoner i ullen;
Denna tjenade nu din bror till ett prunkande täcke.

Men när allt var beredt, och enhvar åstundade hvila,
Släckte de pertornas flammande bloss och förtrodde de trötta
Lemmar åt nattens söfvande hand att förfriskas och styrkas.



Elgskyttarne (Johan Ludvig Runeberg, Utgifven första gången år 1832)
← Första sången Tredje sången → Movbook.gif
Hämtad från "https://svenskadikter.com/w/index.php?title=Första_sången&oldid=7435"