Sjunde sången
Petrus sjelf och hans dotter och Anna och tiggaren Aron
Började sakta sin färd med den härdiga skymmeln i redet.
Skakande tyglarna, talade då den förståndige Petrus:
"Aron, min vän, fast fålen är god, ej vill jag i traf dock
Åka, ty lasset är tungt, men biter dig kölden i meckan,
Säg, och jag smäller ett slag, och vi dröja ej länge på vägen."
Honom svarade rörd den ärlige tiggaren Aron:
"Pecka! Bekymra dig ej; om ock naken på slädan jag sute,
Färden jag nämnde ej svår, då med dig och din hustru jag färdas.
Godt är ett rågadt bord, då man hungrande kommer i stugan,
God en pels, då man fryser, och god en bädd, då man trött är,
Ringa är detta likväl mot mennisko-godhet att sättas.
Hyllad jag blifvit af er som en far, min mecka är tvättad,
Magen är spänd som en trumma, och nu jag åker beqvämligt,
Vårdad ännu då jag lemnat er gård; helt annat jag utstått,
Såsom en gång, då jag gick och ärnade tigga i staden.
Missväxt drabbade landet, i socknarna saknades föda,
Bonden knappade, tiggaren svalt. i staden, jag tänkte,
Fins ett rikare folk med fetare åkrar och ägor.
Så jag tänkte och tiggde mig fram med möda; den gamla
Foten vägrade ofta att gå, och påsen på ryggen
Tyngde fast blottad och tom. Uthungrad med svikande krafter
Kom jag till staden omsider och såg ett under af alla,
Såg, förståndige vänner, hvad ej jag tillförene skådat:
Gårdar, men ej kring gården ett fällt med åkrar och ängar,
Icke vid knuten en teg, som burit en pipa tobak ens,
Gårdar funnos der blott, högtimrade, fönsterförsedda;
Målade, stolta att se, framsträckte de brokiga rader
Långt, och emellan dem korsade hundrade vägar hvarandra.
Åter på vägarna hördes ett dån som af åskor och stormar;
Kärror rullade fram, fyrhjuliga, silfverbeslagna,
Präktiga, byggda, som hus: af de trafvande fålarnas hofvar,
Piskornas smällar, kuskarnes skri och hjulenas buller
Dånade luften, och darrade fönster och väggar omkring dem.
Men långt undan bekymren, med fröjd förnötande dagen,
Suto i hvarje af dem guldsmyckade herrar och fruar,
Fjärlarne lika, som sitta i skimrande skrudar på blomstren,
När solstrålen är varm och sommarens vindar dem gunga.
Såsom en gång, då jag gick och ärnade tigga i
staden. Missväxt drabbade landet, i socknarna
saknades föda, Bonden knappade, tiggaren svalt. I
staden, jag tänkte, Fins ett rikare folk med fetare
åkrar och ägor. Så jag tänkte och tiggde mig fram med möda; den gamla
Foten vägrade ofta att gå, och påsen på ryggen Tyngde
fast blottad och tom. Uthungrad med svikande krafter
Kom jag till staden omsider och såg ett under af alla,
Såg, förståndige vänner, hvad ej jag tillförene skådat:
Gårdar, men ej kring gården ett fällt med åkrar och ängar,
Icke vid knuten en teg, som burit en pipa tobak ens,
Gårdar funnos der blott, högtimrade, fönsterförsedda;
Målade, stolta att se, framsträckte de brokiga rader
Långt, och emellan dem korsade hundrade vägar hvarandra.
Åter på vägarna hördes ett dån som af åskor och stormar;
Kärror rullade fram, fyrhjuliga, silfverbeslagna,
Präktiga, byggda, som hus: af de trafvande fålarnas hofvar,
Piskornas smällar, kuskarnes skri och hjulenas buller
Dånade luften, och darrade fönster och väggar omkring dem.
Men långt undan bekymren, med fröjd förnötande dagen,
Suto i hvarje af dem guldsmyckade herrar och fruar,
Fjärlarne lika, som sitta i skimrande skrudar på blomstren,
När solstrålen är varm och sommarens vindar dem gunga.
Häpen gick jag på sidan och strök mot väggarna meckan,
Mössan i handen jag bar och stannade ofta att helsa,
Ingen såg mig dock an, men alla de skyndade fram blott.
Sådan kom jag, af ingen bemärkt, till ett öppnare ställe,
Jemnt, med stenar belagdt, af lysande gårdar omkringhvärfdt.
Der afbröt jag min färd och stod i behagelig trygghet,
Armarna slagna i kors, och beundrade. Främst dock af alla
Lyste ett hus, som en by till sin vidd, till sin höjd som en bergås.
Detta beundrade jag och kunde ej mätta mitt öga,
Seende jättarnes verk, ty af menniskor var det ej uppbygdt.
Men der stod vid min sida en man, som sopade flitigt
Vägen och sköt med sin qvast den ymniga smutsen i högar;
Honom, med önskan att fråga om allt, tilltalte jag slutligt:
"Säg dock, min vän, om en kyrka det är eller annars för kungar
Ärnadt och bygdt; af förvåning är hela mitt sinne betaget."
Så jag sade, men han teg stilla och bet sig på läppen,
Leende slugt, och ett skändeligt spratt han närde i hogen;
Ty då jag vände mig om att åter beundra och skåda,
Sänkte han qvasten i dyn och slog mig på ryggen: en svart fläck
Stannade efter, och styggt nedsmordes den tvättade meckan.
Sorgsen begynte jag gå och ville ej strida i otid,
Rädd i min hog och försagd som tuppen på främmande sophög,
Men af en svårare strid jag möttes; en gosse i trasor
Höljd, uthungrad och svart, såg slaget: med ljudande gapskratt
Smällde han händren ihop, högt hoppande hitåt och ditåt,
Vände han blickarna se’n och kallade vänner. I blinken
Ljöd till höger och venster ett sorl: barfotade ungar
Trafvade fram, kringyrde af smuts, med jublande fröjdrop
Sågo de mig och sprungo på svingade fötter omkring mig.
En lopp djerfvare fram och slet mig i meckan, en annan
Hotade blott och sparkade opp som en fåle, den tredje
Slog sig på knäna och skrek i sin fröjd spetsfundiga speord,
Medan den rörliga flocken allt mer förstärktes och stundligt
Käckare blef att nalkas och fly. Af skam och förbittring
Svor jag och rusade fram nu åt ett håll, nu åt ett annat.
Ändtligt fick jag med list en fången och slängde i flocken
Honom och slog en annan omkull som en kägla; på en gång
Grep jag dem båda igen och agade båda med tung hand.
Skriande sprattlade dessa, med nödrop sprungo de andra
Vida omkring; folk skockades snart; två männer med sablar
Togo mig fatt, och snart, af en sorlande skara omkringhvärfd,
Fördes jag bort långs vägen och blef i ett fängelse insatt.
Men då jag såg mig häktad och såg, hur dörren igenslöts,
Greps mitt hjerta af sorg, och jag satte mig neder att gråta,
Tänkande rörd på den tid, då jag lefde värderad af alla,
Tänkande rörd, hur jag nu med grå hår skulle som fånge
Sitta bland fångar och ej få glädjas af himlen och ljuset.
Bittert satt jag och gret, men nära min sida på bänken
Hvilade två förståndige män med fjättrade fötter,
Glädtiga, språkande tyst om egna bedrifter och andras.
Dessa fördrogo ej länge min sorg, men svuro i hast till,
Snäsande båda; och så tilltalte mig bittert den ena:
’Kyrktjuf, sjung dig ej hes, att din stämma må ljuda behagligt,
När sångmästaren snart slår takt på din rygg, och du åter
Tvingas att hålla till fyrtio par den vanliga tonen.’
Så den ena, och straxt tog äfven den andra till ordet:
’Gråskägg, trifs du ej här, så bjöds du ej heller att komma!
Är dock fördömdt, att enhvar, som taklös irrar i landet,
Sist skall tränga sig hit att störa en man i sin boning.’
Sådant talade dessa och mycket som liknade
detta, Ändlöst gäckande mig och bespottande dagen igenom.
Men när solen försvann från fönsternas galler om qvällen,
Kom fångvaktaren in och gjorde på trätan en ände.
Mat inbragte han äfven och satte på bänken ett soppfat,
Satte dit bröd, men se’n försökte han fötternas bojor,
Om oskadde de voro, och slog med en hammare på dem.
Åter, när allt var bestyrdt, som sig borde, begaf han sig dädan,
Bister att se, men han manade mig att äta och sade:
’Ät björnhufvud, och salta dig nu, se’n får du måhända
Sitta vid vatten och bröd en månad och släcka din törst här!’
Sade och bommade dörren igen. Af rädsla betagen,
Genast till maten jag lopp, att bereda min mage till fastan.
Mycket belopp sig dock icke på mig, ty som hungriga vargar
Kommo de andra i hast, och snart sågs bottnen i fatet.
Men då de ätit och jag satt ensam och gnagade benen,
Talte de sakta en stund i hvarandras öron betänksamt,
Hvälfvande stora förslag: på en gång uppsprungo de båda,
Grepo mig, svingade högt blankt slipade knifvar och sade:
’Ropar du, hugga vi till, men svär vid Gud att oss icke
Röja i natt, då vi ärna att fly om du älskar att lefva.’
Dessa jag svarade åter med fröjd och hopp i mitt hjerta:
’Vänner, ej vågade jag en pipa tobak på ert vett mer.
Kostligt, menen I knifvar och ed behöfvas att tvinga
Fången från vatten och bröd till menniskoföda och frihet?
Men dock svär jag, vid Gud, att ej röja er, utan er bistå.’
Sagdt, och de lemnade mig, framtogo ur gömmorna filar
Båda och satte sig ned att nöta på fötternas bojor.
Arbetet gick dock ej fort, af männerna droppade svetten,
Men jernbojan var stark; fast filad tillförene, höll den.
Begge jag hjelpte i vexling och delade mödan med glädje,
Längtande ut; så kufvades vid midnatten omsider
Jernen, och männerna svängde med löje de lediga föttren.
Snart uttogo de då en stock, lösskuren ur väggen,
Gömd för spejarens öga af halm, som pöste i sängen,
Denna togo de ut, och vi kröpo med glädje ur rummet.
Skyndsamt hunno vi smygande fram till änden af staden,
Men der stannade tvärt den ena kamraten och sade:
’Vänner, ej höfves det oss att springa som harar till skogen,
Rädda och tomma, men mig syns bäst att vi borgarelåsen
Pröfva förut och taga, hvad nyttigast är för vår resa.’
Sagdt; och den andra jakade straxt. Mig lyste att skuldlös
Vandra min väg, och jag tog af männerna hjerteligt afsked.
Tårögd skildes jag från dem och gick lättfotad; men desse
Dröjde och vandrade af att stjäla i närmaste gårdar.
Så, förståndige vänner, förlopp stadsfärden; en dylik
Gör jag ej sjelfmant mer och fruktar ej heller att tvingas,
Ty fast jag noga beskrefs från predikstolen, och alla
Mantes att taga mig fatt och föra mig fängslig till staden,
Skyr dock enhvar att plåga den åldrige Aron och lyssnar
Hellre på gigan, då glad jag knäpper en polska om qvällen,
Än han min gråt vill skåda och höra min jämmer och klagan."
Sådant berättade nu den förståndige Aron, och alla
Hörde med nöje hans ord. Mellertid framlunkade fålen
Käckt, och man visste ej af, förr’n herrgårdsbacken man uppnått.
Der nedhoppade Petrus och gick vid sidan af släden,
Skjutande på, och med tömmarna smällde han skymmeln på länden;
Uppför gick det med fart, och i hast stod släden vid stugan.
Nöjde förnummo de genast, att festen var börjad derinne,
Sollikt tindrade ljus ur de öppnade gluggarnas imma,
Dörrn stod vida på gafvel, och ljud af en stojande polska
Susade fram som en storm och fyllde den rymliga farstun.
In förfogade sig den förståndiga Anna och dottren,
In gick tiggaren Aron också, men den ärlige Petrus
Band vid släden sin häst, se’n han låtit den tumla sig först der.
Stolt stod skymmeln och gnäggade se’n bland främmande hästar,
Ätande nöjd vid sitt lass och med hofven straffande grannen,
Hvar gång denne för djerft pånosade höet i släden;
Petrus, hans ägare, åter begaf sig till stugan och ingick.
- Första sången - 5
- Andra sången - 17
- Tredje sången - 30
- Fjerde sången - 41
- Femte sången - 51
- Sjette sången - 66
- Sjunde sången - 77
- Åttonde sången - 86
- Nionde sången - 97
- Elgskyttarne (1832)
- Hanna (1836)
- Julqvällen
- Första sången