Andra sången

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Re’n aftynade syrsornas sång på den sotiga muren,
Glöden förkolnade re’n, och i vrån på sin vanliga pinne
Gol nattvakande tuppen, bebådande morgonens ankomst.
Knappast skulle ändå den förståndige Petrus ur dvalan
Vaknat, trött som han var af de förra dagarnes mödor,
Hade tillika en stormande träta på muren ej uppstått,
Hvilken med buller och brak tillväxte i nattliga mörkret.
Ty der låg han behagligt, den aktade tiggaren Aron,
Närmare ugnen och njöt den ångande hettan allena,
Medan en annan af männernas tropp, inhysingen Pavo,
Låg vid hans sida och kände ej nog af en älskelig värme.
Grannen ville med våld den ärlige Aron från stället
Tvinga och hvälfde sig opp på hans andra sida behändigt,
Trängande på som en kil; men förgrymmad reste sig Aron,
Famlade, fattade tag och slängde den stretande Pavo,
Lätt som en stampsäck, ned från den sotiga muren i golfvet.
Genast vaknade Petrus, af bullret förvirrad och uppskrämd.
Men med klagande röst tog Pavo till ordet och sade:
"Lyssna dock, Petrus, och se, hvad tiggaren gjort med den bättre,

Kastat från muren mig ned, halsbrytande, stolt i sin vrede,
Liksom han vore en kung och ej lefde af menniskors nåd blott."

Honom svarade straxt den ärlige tiggaren Aron:
"Ville du tränga mig bort och ej unna den grånade gubben
Värma sin sida vid ugnen, som dock har värme för alla,
Måste du skylla dig sjelf, om ock nacken du brutit i fallet!"

Men när den ärlige Petrus förnam hvad männernas tvist var,
Log han af hjertat och nämnde vid namn inhysingen Pavo:
"Pavo, min vän, det är bäst, att ej neka en annan, hvad rätt är;
Äfven med tiggarn är Gud och beskyddar hans hvila på muren."
Sade, men tigande kröp inhysingen Pavo i ugnen,
Der han i blinken på bädden af sten, kringångad af hetta,
Somnade ljufligt och glömde sitt fall i behagelig hvila.

Men ej tänkte han mer, den förståndige Petrus, på sömnen,
Utan han steg ur bädden och gick att väcka Mathias.
Sängen nådde han snart och lade sin hand på sin svågers
Skuldra och hviskade se’n i hans öra de manande orden:

"Morgon i händerna re’n! Upp, sof ej längre, Mathias!
Önskar du följa oss åt på den lofvade jagten och skåda
Hedda i dag, som du ville i går, må vi skynda till herrgåln."
Sade; ur hvilan spratt den raske Mathias, och redan
Satt han i sängen rak; men den välförståndige Petrus
Gick att bestyra om eld och sökte väl länge i härden,
Innan der djupt på bottnen han fann det glödande kolet.
Skickligt tog han det opp, med två pertstumpar till eldtång,
Förde det nära sin mun och blåste med vidgade kinder
Häftigt derpå: en qväfvande rök omhvärfde hans anlet,
Ömsom skådadt i ljus, och ömsom höljdt i en mörk natt.

Snart dock väcktes en låga, och pertan flammade genast,
Stugan var upplyst nu, ur dvalan vaknade hönsen,
Katten på hällen sträckte sig styf, tätt skakande hufvu’t,
Och sin gömma i språng uppsökte den skrämda kaninen.
Skyndsamt började se’n den förståndige Petrus att klä sig,
Drog med förnöjelse på de bepröfvade, hålliga, gråa
Valmarskläder, som skylde mot köld hans fylliga lemmar.
Passade fötterna se’n i värmande strumpor af svart ull,
Skodde sig snabbt, steg opp, tog fårskinnspelsen af väggen,
Svepte sig välansenlig i den och spände kring midjan
Läderbältet, prunkande grant med sitt häkte af messing.

Sådan stod han beredd att gå till den ståtliga herrgåln.
Äfven Mathias kom ur sin vrå, munderad och färdig,
Klädd från hufvud till fot, som han ärnade tåga på jagten;
Endast sin ståtliga pels af tolf mjuktgarfvade fårskinn,
Kostliga, tyngda af ull, som en lofvande fåle i värde,
Bar han ej tillspänd än, men han hvälfde den makligt omkring sig.

Nu då de voro i skick och väl utrustade båda,
Tog den ärlige Petrus på väldiga skuldror sin matsäck,
Hängde sin bössa på nacken och gaf Mathias ett gammalt,
Svenskt, mångpröfvadt gevär och talade vänligt och sade:
"Här är klenoden! En gång må den tagas af knappen för din skull.
Sjelf den begagna nändes jag ej; på den sotiga väggen,
Dyr och värderad, den hängt, som den lemnades der af min fader."
Sade; men leende tog Mathias och hängde på axeln
Remförsedda geväret och tryckte sin mössa på hufvu’t,
Villig att vandra åstad till jägarens värf och till älskarns.

Morgonsupen förglömde dock nu den förståndige Petrus
Hvarken att taga sig sjelf eller bjuda sin ärade svåger,
Utan de söpo med lust och togo sig värme på färden.

Men då de kommo på gården och sågo den klarnade himlen,
Fullt med stjernor beströdd, och hörde den tindrande drifvan

Knarra för fötternas steg och knutarne braka för kölden,
Medan på hvar sitt par lättlöpande skidor de stego,
Gladdes Petrus i hjerta och själ och talte och sade:
"Nu, kamrat, för en dag som denna betalar man pengar.
Kosteligt, trodde dock knappt att den fuktiga vinden från östern
Skulle sig vända så snart, då den kom med blida i aftse.
Lätt skall det bli att jaga i dag; den glattade skidan
Löper som stålet på is, och elgarne hindras af skaren;
Dröjom ej, följ! Längs ängarne går genvägen till herrgåln."
Sade och skyndade fram och hann den stupande backen,
Som från hans ladgård sluttade brant mot ängen der nedan,
Honom följde Mathias, och båda begåfvo sig utför,
Snabba som skuggor af moln, dem stormarna jaga på fästet.

Men då de slätten nått, framlupo de saktare båda,
Utan att hindras af gärden, ty snö betäckte dem alla,
Och då ordade snart den raske Mathias betänkligt:
"Glad jag följer dig nu, ty af jagten väntar jag nöje,
Väntar mig nöje också af att se den beprisade Hedda.
Fråga måste jag dock, förståndige Petrus, på förhand:
Räknas ej farligt här att bryta förbudet om elgjagt,
Blir väl din herre belåten med mig, kanhända han hellre
Brukar sitt eget folk, än tager en främmande med sig?"

Leende talade åter den ärlige torparen Petrus:
"Hej! Ej falla i dag väl de första elgar i socknen,

Trygge vi jaga dem här, om ock kulorna yrde kring tingsgåln.
Frukta ej heller att bli med förakt mottagen af herren;
Åtta torpare äro vi väl, jordbrukare alla,
Hvilka med möda och svett uppodla hans bördiga ägor,
Dock berömmas blott tvenne af dem som kunniga skyttar:
Petrus på Tjäderkulla, dernäst Zacharias på Hjerpvik.
Först står Petrus, förty Zacharias, den ärlige gubben,
Flammar som brinnande eld, hvar gång han fattar i bössan,
Färdig att rigta en kula mot skyn, om det gäller i hettan.
Flere behöfvas vi der, som förstå handtera gevären,
Så att från skilda håll vi må kunna med kulor emotta
Elgarne, medan med rop skidlöparne drifva dem framåt.
Derför lite du på, att du blir välkommen på herrgåln,
Både som svåger till mig och som en bösskunnig och känd man."

Så han sade, och nöjd tog åter Mathias till ordet:
"Se, på en okänd ort är man ögonmärke för alla:
Hvar en, sådan är menniskors sed, vill spana den svaga
Sidan hos främlingen opp och i tysthet gäcka hans felsteg.
Om i mitt hem jag förgår mig en gång, så räknar dock ingen
Grant derpå, ty man vet, att jag gör det en annan gång bättre;
Här blott så, som jag visar mig först, är jag ärad och ansedd;
Säg derföre också, hur säkert det gamla geväret

Kastar en kula i mål? Jag är rädd att af mycken förtröstan
Skjuta på håll och bomma och bli åtlöje för andra."

Men då teg han ej mer, den välförståndige Petrus,
Utan han höjde sin stämma till skryt och talte och sade:
"Elgen träffar du, broder, så länge med ögat du ser den.
Skjuter du, måste han dö, om geväret ej blifvit sig olikt;
Flere berömdare skott än ett slikt man gjorde med detta.
Under kriget det hände en gång att Johannes, min farbror,
Hvilken som tapper korpral då bar det för land och för konung,
Följde en dyr transport med hundrade käcka kamrater.
Men der svärmade ofta fiendtliga skaror i nejden,
Färden var farlig och svår, och den ädelborne kaptenen
Måste med mycket mod och med mycken försiktighet framgå.
Nu då de rastat en stund i en by, uppbröto de mangrant
Åter och tågade af, och bönderna gingo försagde
Nära sin fora en hvar och drefvo med fruktan i hjertat,
Endast med skakade tyglar, de tungt framsläpande spannen.
Så uppnådde de sakta den åldriga skogen af furu.
Nu undflydde det ej den stridserfarne kaptenen,
Att der kunde i skygd af de väldiga tallarne döljas
Månget fiendtligt försåt, men mest i de qvarnar, som socknen

Tätt till hvarandra byggt vid den forsande bäcken, som flöt der.
Derför befallte han käckt manskapet att hålla sig redo,
Medan han sjelf gick åter och fram och såg med ett långsynt
Glas längs vägen och ville försöka att möta bland träden
Någon fiendtelig blick, som skytten bland granarne spejar,
När han i gryningens stund hör tjädern knäppa och listigt
Än framspringer ett steg, än håller sig stilla och lyssnar.
Så kringspanade äfven den ädelborne kaptenen,
Medan de nalkades skogen, dess djup till höger och venster.
Sådan gick han förbi den tappre korpralen Johannes.
Denne höll ej förgäfves sitt skarpa öga på nejden,
Ty på en qvistrik gran, som höjde sig ofvanom bäcken,
Viste han snart och talade så till den ädle kaptenen:
’Ser jag ej liksom ett skimmer af guld i den barriga toppen?
Skåda dock dit, jag tror, att en spejare sitter fördold der!’
Orden följde på stund den ädle kaptenen och vände
Glaset och blickade dit och talte med manande stämma:
’Rätt! På hans drägt är fienden röjd, men fins för en sup här
Ingen, bussar, bland er, som kastar en kula i fogeln?’
Sade; men alla de hörde hans ord med förvåning och undran,

Alla sågo i mark och mumlade sakta i tändren,
Och så hviskade en och en ann’ sin granne i örat:
’Ville väl hellre lofva att månen skjuta i pannan;
Är han ock längre borta, så får man dock sigte på honom.’
Men der trädde han fram och spände sin hane betänkligt,
Rynkade ögonabryn och styfva mustascher, min farbror.
Han af alla var den, som vågade göra försöket,
Viss på sin konst och sitt goda gevär och sitt öfvade öga.
Vinkande bad han i hast kaptenen att låta sitt manskap
Tåga i ostörd gång, att ej spejarn såge försåtet,
Medan han sjelf, nedhukande, kröp till ett gärde vid vägen.
Troppen tågade fram, och man hade ej funnit i mängden
Någon, som vände sin blick åt ett annat håll än hans granne;
Ty som stjernorna se på den bördiga jorden, de sågo
Alla, den ene så väl som den andre, på granen allenast.
Väntan, tvifvel och hopp och halft förbitet ett löje
Bodde på allas anleten då, och en växande hviskning
Spriddes med sorl från mun och till mun, tills det ädla gevärets
Hane gaf eld, och det knallade af, och den listiga spejarn
Damp som en fiskörn ned i den svalluppkastande bäcken.

Detta det yppersta skott, som göras kunde, berömdes
Länge i hela armén, och geväret var vida beryktadt."
Så fullföljde och slöt sin trogna berättelse Petrus.

Men af begärelse snärd att vidare höra och fråga,
Vände Mathias sin blick mot svågern och sade förbindligt:
"Sluta ej än, jag brinner af lust att veta förloppet,
Huru i skogen det gick, hur det var med försåtet, på hvad sätt
Männerna redde sig ut, men mest hur det ädla geväret
Kom att stanna hos dig, se’n det tjenat fäderneslandet.
Mycket förnöjde mig nyss din berättelse; gladt är att höra
Fädernas bragder och lof, hur de lefvat berömligt och handlat,
Mest dock ifall den kloke, som känner och ärar dem, talar.
Derför skynda, min vän; re’n mellan de snöiga träden
Skåda vi skenet af tindrande ljus från stugan på herrgåln."

Villigt begynte igen den förståndige Petrus att orda:
"Nu då man säkert såg, att fiender funnos i skogen,
Gjorde den ädle kaptenen sin halt och höll för sitt manskap
Kraftigt ett tal, förmanande dem att ej svika i striden.
Modigt bröto de in i den djupa skogen, och hastigt
Blefvo de tagna emot af kulor och blänkande sablar.
Ingen vek; der bröto med lugn soldaterna först fram,
Bönderna följde och ropade högt och värjde sig vrede;

Så de slogo sig sist med möda igenom och kommo
Fram till ställe och ort, men många de lemnade efter,
Träffade svårt af fiendtliga skott, och många de förde
Sårade med, bland dem den tappre korpralen Johannes,
Som, då han åtta gånger geväret laddat och åtta
Bussar förgjort, sist träffades sjelf af en kula i benet,
Och af en redlig vän blef bragt på en kärra och räddad.
Der i sin jämmer glömde han ej det kära geväret;
Utan att fälla en tår och utan att klaga sin smärta
Höll han det än i sin hand, då till högqvarteret de hunno.
Men då befallning han fick att lemna munderingen från sig,
Räckte han sabeln lugn, och lugn bajonetten och taskan,
Endast geväret behöll han en stund och skyldrade sakta:
Sedan gaf han det bort och gömde sitt anlet, i tysthet
Brusten i gråt; det märkte likväl den ädle kaptenen.
Rörd i sin själ gick denne och bad generalen förunna
Gamla geväret som lön åt den tappre korpralen Johannes.
Bifall fick han på bönen och kom med geväret tillbaka.
Sakta smällde han då den tappre på axeln och sade:
’Kunde jag, käcke kamrat, ock återställa dig benet,
Lika så visst som ditt goda gevär: här, tag det tillbaka,
Äg det till minne af land och af kung, som du trogen har tjenat.’
Men som en gammal far, som sutit vid ugnen och väntat,
Hjertligt helsar sin son, då han återkommer från staden,
Länge fördröjd af bestyr och af dåligt före på vägen,
Så förnöjdes ock du i din själ, min aktade farbror,
När ur kaptenens ärade hand du geväret emottog.

Men som den friske det följt, så följde det äfven den halte
Hela hans lefnad igenom och kom, när han dog i vår stuga,
Först till min far och från honom till mig, då han lemnade verlden."

Så med förtroliga ord förkortade svågrarne vägen
Och re’n hunno de fram till den rikt bemedlade herrgåln.
Men då de trädde der in igenom det öppnade ledet,
Mötte dem hundarne först, den modige Jäger och Backus,
Öfvade båda att skälla på vildt och vakta vid boden.
Straxt med ett vredgadt skall mot den raske Mathias de sprungo,
Djerfve och färdige snart att bita den främmande skytten,
Hade ej Petrus i hast tilltalt dem och hotat med käppen;
Men då de hörde hans röst och sågo hans lyftade skidkäpp,
Tego de stilla och kröpo, med smidigt viftande svansar,
Ödmjukt nära hans knän och smekte den gamle bekante.

Bullret nådde likväl välaktade herr kommissarien,
Der han i salen satt omgifven af bössor och skjuttyg.
Genast begaf han sig ut att se, hvad vore å färde,
Lockade hundarne först, steg sedan på trappan, blef varse
Skyttarne der, omgifne af natt, och talte och sade:
"Hvem? Hvadan ären I? Sägen det snart, att jag måtte förnimma,
Om I af gårdens män eller vandrande främlingar ären?"

Mössan tog i sin hand den förståndige Petrus och sade:
"Jag, välaktade herre, det är, som på eder befallning
Kommer, för jagten beredd, min svåger Mathias från Kuru
Hemtar jag med; bösskunnig är han och med bössa beväpnad."

Genast svarade glad välaktade herr kommissarien:
"Godt, att du kommit, min vän, och att äfven din svåger du medfört;
Flere behöfvas vi här, som förstå handtera gevären.
Vandren till stugan och vänten mig der, om en stund är jag färdig."
Sade och vände sig om och gick tillbaka i salen.



Elgskyttarne (Johan Ludvig Runeberg, Utgifven första gången år 1832)
← Första sången Tredje sången → Movbook.gif
Hämtad från "https://svenskadikter.com/w/index.php?title=Andra_sången&oldid=7437"