Fjerde sången
Redan i öster rodnade vintersolen, och redan
Nådde de ifrande skyttarne ön, som, med granar bevuxen,
Grönskade opp ur snön och åt elgarne skänkte en fristad.
Sex skidlöpare ordnades straxt att bilda en skallgång,
Medan i valda försåt sig skyttarne satte i hållet.
Jagten begyntes med stormande rop. Uppskrämda bland träden,
Svärmade orrar och hjerpar och stundom med buller en tjäder;
Skott sig mängde med skri, och af dån genskallade nejden.
Men som han sutit, satt i den rymliga stugan på herrgåln
Ontrus den brunskäggyfvige, glad bland förtrogna kamrater.
Spinnande pigor blott och den skröpliga, halta Rebecka
Voro derinne med dem, ty drängarne färdats till skogs re’n.
Nu kring det långa bordet de glädtiga bröderna satt sig,
Tömmande skummigt öl och kryddande ölet med bränvin;
Likasom trän, vid roten af rinnande bäckar besköljda,
När de af våren beklädas med löf och grönska och fägring
Utan sin möda och strid, så suto de alla vid bordet.
Endast den yngste i brödernas tropp, den sköne Tobias,
Rörde sig der och besörjde, att brist ej drabbade kannan.
Denne, ju oftare nu han till hushållskammarn och Hedda
Gick i sitt värf, och ju mer han, af rusets yra bedårad,
Såg på den blomstrande flickan, betogs dess mera af kärlek.
Ingen archangelsk mö och ingen vid stranden af Dwina
Växande tärna kufvat ännu den flyktige gossen,
Utan hans hjerta var fritt och spratt som en åder i källan.
Nu, af ett skummande öl och en blomstrande tärna på en gång
Dårad, sprang han och dansade, gret och skrattade ömsom,
Tills i en blink som en storm han den varubetungade renseln
Slängde på nacken och skyndade ut. Ölstånkan ur handen
Fällde af skräck, der han satt, den varuförståndige Ontrus.
Upp från bänken han sprang och förföljde den flyende gossen,
Kom ur stugan i farstun och kom ur farstun på gården;
Gerna med samma fart han i hushållskammaren inträngt,
Hade ej hundarnes par, den modige Jäger och Backus,
Stannat vid den, se’n med tjut de den skyndande gossen förföljt dit.
Men då han såg, hur med vrede och skall de belägrade dörren,
Greps han af fruktan, stannade, lockade, hvisslade, smålog,
Slog sig på knäna och nämnde vid namn dem båda förgäfves,
Tills ur fickan han tog en glimmande kringla omsider.
Denna i tu deld bar han med båda händerna framräckt,
Nalkades trappan, smög sig på den ett steg och ett annat,
Tjuste och kastade bitarne fram. Halfmurrande grepo
Hundarne dem, men han hann oskadad till kammaren, Ontrus.
Der låg redan på knä vid den öppnade renseln Tobias,
Ryckande ifrigt varorna opp, som om alla i brand stått;
Perlor af glas, nattrockar och sidenschaletter och mösstyg,
Slängde han brådskande fram på en gång. Förvånad ur väfstoln
Spratt den förståndiga Hedda och fällde sin spole ur handen.
Men han ropade snart, den sköne Tobias, i tårar:
"Allt, tag allt, o flicka, och låt mig kyssa din mun blott!"
Sade och ilade fram att kyssa den älskade genast.
Orden hörde i dörrn den brunskäggyfvige Ontrus,
Der han med häpnad störtade in; som deri vingade örnen
Flög han sin broder i nacken och skrek åt Hedda tillika:
"Icke dock, icke dock, flicka, försök det ej, hör på hans ord ej!
Dåren, han äger ej russakan ens, som springer i väskan,
Mindre en sidenduk, den fattiga narren." -- I dammet
Släpas kattuner och tyg, väl femtio rubler i värde. --
"Hej dock, Tobias, din hund!" Så ropande, höll han med ena
Handen sin stretande bror i det yfviga håret i nacken,
Medan han, hukande ned på en gång, med den andra behändigt
Plockade varorna opp och stack dem åter i väskan.
Men då han samlat allt, att en perla ej mera var borta,
Tog han sin rensel öppnade dörrn och, af huudarne ansatt,
Gick han och ledde vid håret sin bror som en fåle till stugan.
Annat hade likväl den förståndige Ontrus i sinnet,
Än att med kärleken låta bero, se’n han varorna bergat.
Först dock drack han, hvad öfrigt af öl i den tumlande stäfvan
Blifvit, och strök ur mustascher och skägg det fastnade skummet;
Men se’n gick han åstad för sin älskade broder att fria.
"Hedda!" ropte han straxt, då i hushållskammarn han inkom,
"Herrlig är gossen, herrlig den stolte archangelske gossen;
Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias.
Såg du, hur fet, hur rund och hur röd om kinder och läppar
Ynglingen var, hur hans hår, som en glänsande zobel i värde,
Hängde på pannan jemnt och beskuggade kinden och nacken?
Men på hans haka såg du det tätt framskjutande skägget?
Snart som en räfsvans yfvigt och långt skall det falla mot bröstet.
Herrlig är gossen, herrlig den stolte archangelske gossen;
Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias.
Åter att dansa, min vän, om på klack, om på tå det beror här,
Har han sin like ej sett, om det gäller att flat som en kringla
Sjunka mot golfvet och lik en raket uppspritta tillbaka.
Allt vid hans dans är fullkomligt, båd’ armarnes svängning och benens,
Sjunger han, sparkar han, knäpper han, stampar han, hvisslar han, ler han.
Herrlig är gossen, herrlig den stolte archangelske gossen;
Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias.
Hvad om vi dricka ibland och rusige ligga på golfven?
Icke beständigt dricka vi, sällan, o, sällan, ibland blott.
Kulen är vintern, flicka, och tung är för vandraren renseln;
Se’n vi hos främmande fastat, af fruktan för tjufvar och bofvar,
Dricka vi öl, då vi komma till gamla bekanta och kunder.
Herrlig är gossen, herrlig den stolte archangelske gossen;
Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias.
Kom till Archangel, skönt är det varurika Archangel:
Siden blifver din drägt och silfverrubler din kost der.
Fattigt är Finland, skogar och fjäll blott finnas i Finland.
Följ oss, kom till Archangel, och bo vid stranden af Dwina!
Rik är den brunskäggyfvige Ontrus, rik är hans broder,
Herrlig är gossen, herrlig den stolte archangelske gossen;
Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias!"
Så han sade, och straxt ur gömman i barmen en plånbok,
Sedeldiger och stor, framdrog han och svängde mot taket.
Sedlarne yrde omkring som fjärilar luftiga, lätta,
Röda och hvita och blå, femtusende rubler och mera
Sväfvade der mot golfvet, och mellan dem alla och på dem
Sprang med ljungande blickar i tjust förmätenhet Ontrus.
Honom lemnade då den förståndiga Hedda att ensam
Stoja och fria och gick till sin fru, der i salen hon träget
Räknade kläder till tvätt och skref dem i ordning på nota.
Leende hörde hon se’n, hvad i hushållskammaren Ontrtis
Skrikit och gjort, och vid Heddas berättelse kom hon ur räkning.
Men då den brunskäggyfvige Ontrus såg sig allena,
Glömde han kärleken straxt och slöt med de luftiga sprången.
Sedlarne sökte han åter med darrande händer af andakt,
Kysste med tjusning enhvar, väl tusende gånger förut kysst,
Stack dem i taskan, stack, ljuft grinande, denna omsider
Rund som förut i sin barm och gick tillbaka i stugan.
Kärlekens qval bortdansade der den sköne Tobias,
Knappast mäktig att svänga sig mer för det svindlande hufvu’t.
Blandande löje med gråt och klagosånger med fröjdrop,
Höll han sig ton till de språng, han på svigtande fötter försökte,
Tills omsider, af hufvud och ben besviken, han kullföll,
Lemnande hjertats sår i sömnens händer att läkas.
Sådan syntes han nu, då den brunskäggyfvige Ontrus
Kom från sin friarefärd och gnolande trädde i stugan.
Tvenne bestyr upptogo den kommandes sinne. Till bordet
Gick han och såg med bedröfvelse ned i stäfvan, som tom var.
Denna sände han ut med en skäggig broder att fyllas.
Derpå såg han sig om, hvart han skulle den fallne kamraten
Bringa i ro, att han ej, der på golfvet han hvilade utsträckt,
Skulle för fötterna ligga och hindra hans dans och de andras.
Lämpligast tyckte han då för den somnade brodern till läger
Bädden af halm vid muren, med hufvudkudde af rörtoffs,
Der att hvila sin tröttade kropp den gamla Rebecka
Lagt sig neder i frid, med den spräckliga katten vid sidan.
Dit framsläpade Ontrus den ölbetungade brodren,
Leende glad, då han såg, hur innerligt djupt han i sömn var,
Föll på sitt knä och skakade sakta den åldrigas skuldra:
"Maka dig litet, maka dig, gamla Rebecka," han sade,
"Närmare muren, och drif den kurrande katten ur famnen,
Att du i stället må få en blomstrande gosse bredvid dig!"
"Tvi!" skrek sprittande opp den skröpliga, halta Rebecka,
"Tygle den onde din hädiska mun, långskäggiga odjur;
Fick jag väl njuta en blund för hans ogudaktiga krumsprång?
Får jag väl någonsin ro, om jag låge från dygn och till dygn här?
Ve, att den dag jag skådat, då du, okristliga hedning,
Landet till styggelse tågar omkring!" -- Så talande slängde
Gumman med darrande hand mot ryssens anlete katten.
Denne, förskräckt, grep fräsande tag i det yfviga skägget,
Klöste hans haka och kind och flydde på muren i blinken,
Der han i mörkret murrade se’n med glimmande ögon;
Men på sitt läger lade sig lugn den gamla Rebecka.
Ontrus igen stod qvar och strök sin haka med handen,
Svor och brummade sakta och log med förundran i vexling,
Tills han för ölet, som straxt inhemtades, glömde sin motgång,
Släpade brodren bort från den farliga bädden och redde
Honom ett rum på den bänk, der han sjelf tog säte vid kannan;
Medan ett gällt, osläckeligt skratt, som pigorna börjat,
Ljöd vid de hvilande rockarne än, och den gamla Rebecka
Satte sig opp, nedlockade katten och lade sig åter.
- Första sången - 5
- Andra sången - 17
- Tredje sången - 30
- Fjerde sången - 41
- Femte sången - 51
- Sjette sången - 66
- Sjunde sången - 77
- Åttonde sången - 86
- Nionde sången - 97
- Elgskyttarne (1832)
- Hanna (1836)
- Julqvällen
- Första sången