Tredje sången

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Men till den välupplysta och välupptimrade stugan
Gingo de modige skyttarne då, som befallde de voro.
Skidorna ställde de först mot väggen och stötte i drifvan
Käpparne ned, snön stampade de från föttren i farstun,
Sedan trädde de in igenom den knarrande dörren.
Glade sågo de der vid skenet af flammande pertbloss
Sju välrustade torpare re’n kring bordet i samqväm.
Medan i hvar sin vrå tyst gnolande pigor behändigt
Trampade surrande rockar och rullarna fyllde med blårgarn.

Sedan man helsat hvarann, och båda de tagit sig bänkrum,
Började snart, bland tigande tyst, den raske Mathias
Sända ett spanande öga omkring, uppsökande Hedda.
Lätt på de rodnande kindernas glans och den yppiga växten
Kände han henne igen bland många, som Petrus förutsagt,
Och han förnöjde sitt sinne, betraktande henne med undran.

Tystnaden bröt omsider likväl Zacharias på Hjerpvik,
Der vid bordet han satt, välvördig, gammal och grånad:
"Nu," så sade han, "gäller det prof, värderade männer,

Hvem, se’n den raske Mathias är här, den yppersta skytt blir,
Om välaktade herrn, om den välförståndige Petrus,
Eller ock jag må besegra den prisade gästen från Kuru.
Annat menar dock den, som vet, att förträffliga skyttar
Fostras ej färre än män i det fogelrika kapellet."

Honom svarade åter den raske Mathias från Kuru:
"Hej, Zacharias, tala ej slikt och rikta ej allas
Blickar på mig, om jag se’n ej mäktar att döda en enda.
Väl bo skyttar i Kuru, det fogelrika kapellet,
Kunnige, som du det sagt, men om jag bland dessa må räknas,
Lemnom åt gerningen slikt att bestyrka eller att neka."
Sade, och alla längtade ut att försöka sin lycka.

Men der lågo på halm, i en vrå vid den sotiga muren,
Tyste och obemärkte, en hop långskäggige bröder,
Vandrande handelsmän från det varurika Archangel,
Hvilka med möda och svett, att vinna det lockande guldet,
Tåga från by till by och på renselbetungade skuldror
Bära ett glitterkram, som är kärt för den treflige landtbon.
Trötte de hvilade nu i en vrå vid den sotiga muren,
Nära sin rensel en hvar, ty om qvällen de kommit från Kuru,
Der hos den raske Mathias de nyss som tillförene rastat.
Desse hörde hans röst, då han talte för alla i stugan,
Kände den genast igen i sömnen och sprungo ur bädden,
Glade att träffa på främmande ort sin redlige gästvän.

Stojande kommo de nu och slöto hans händer i sina,
Hvar en hade ett ord att säga, och hundrade öron
Skulle med möda förmått uppfånga de flyktiga ljuden;
Ty som gnistor spraka från katten beständigt och tallöst,
När han på gummans knän af vänliga händer bestrykes,
Så framsprittade orden ur skäggomsväfvade läppar.

Men så talade väl den ena och andra ibland dem:
"O, hur fägnar det oss att träffa den raske Mathias!
Ingen bemötte oss bättre än han, ty kommo vi trötte
In i hans stuga när helst, då måste beständigt en kärfve
Halm inhemtas för oss, och en kraftigt värmande mjölgröt
Bjöds väl ibland, då vi köpte hans ekornsryggar och mårdskinn.
Sådant är kärt för alla, men mest för den tröttade vandrarn.
Hjertligt är han vår vän, den raske Mathias, ty ständigt
Handlar han redligt med oss som igår, då vi köpte hans björnhud;
Kostligt, hur väl och hur snart vi fingo den åter försåld här.
Ty den var ej af mal försåtligt stungen, ej heller
Bar den en färgad svärta, som snart förblekes af åldern,
Derför förnöjde den ock välaktade herr kommissarien."

Så de sade och mycket, som, öfverröstadt af detta,
Flydde som rök och fann ej ett villigt lyssnande öra,
Tills att, af alla främst, den brunskäggyfvige Ontrus
Gick till sin rensel, snörde den opp och tog med förnöjsam

Min, att de glimmande tändren emellan mustascherna syntes,
Leende fram derur den med omsorg korkade flaskan,
Der en smakelig rom han plägade spara på färder;
Vinkande drack han och bjöd åt Mathias den herrliga drycken.

Men när hvar i sin vrå de spinnande pigorna sågo
Silkesdukarnes glimmande sken i den öppnade renseln,
Sprungo de opp nyfikna och lemnade rockar och rullar.
Likasom svalor flyga med skri kring den sväfvande höken,
Så omhvärfde de nu den brunskäggyfvige Ontrus,
Lystna att mätta sin blick med varornas skimmer och fägring.
Längtande sågo de, frågade pris och suckade ofta,
När de förnummo, hur dyrt de prunkande dukarne såldes;
Men der talade då den unga förståndiga Hedda:
"Se, hvi dröja vi här och önska oss sådant, som aldrig
Kan uppfyllas ändå, hur skulle vi, fattiga pigor,
Siden begära och silke, som blott en gosse med hemman
Köper ibland åt sin brud, att fägna den lyckliga flickan?
Ville helst någon känd eller okänd man i vårt samqväm
Köpa och skänka åt mig ett synålsbref eller nålhus,
Toge jag tacksamt emot och vore förnöjd i mitt sinne."
Så hon sade och fäste sitt stora öga på männen.

Leende framsteg då den raske Mathias och uppdrog
Sedeltaskan af skinn, som han bar förvarad i barmen,
Tog en sedel derur och köpte och delade vänligt

Gult bröstsocker och uddiga nålar åt pigorna alla,
Medan åt Hedda han valde dertill en glänsande hårkam.

Flickorna gladdes dervid och nego och tackade sakta;
Torparne åter, och äfven den brunskäggyfvige Ontrus,
Logo och glammade högt och brydde den raske Mathias.

Så utropade en och en ann’ spetsfundig i hopen:
"Se dock, hur hastigt det gick för den listiga Hedda att fånga
Främlingens hjerta, som kom, ej anande slikt i sin frihet.
Ja, så sätter sig lätt bröstrodnande vakan i rönnen,
Säker och trygg, och märker ej der, hur den listige gossen
Räcker sin tagelbepinnade käpp bland löfven försiktigt,
Innan hon känner sin hals omsluten af snaran och fåfängt
Flaxar med vingarnes par och söker befria sig åter.
Likså fångades nu den raske Mathias från Kuru."

Leende talade äfven den gamle, förståndige Petrus:
"Icke förundre man sig, om äfven min svåger som andra,
Hvilka i ungdom blomstra ännu, besegras af Hedda,
Ty svårt blefve det säkert en man att henne emotstå.
Vet jag dock knappt, hur jag bäst skall beskrifva den dägliga flickan,
När hon bland ynglingar dväljs och ömsom talar och tiger:
Som då ett vårmoln hvilar sin glans bland träden på kullen,

Buskarne fröjdas och björkarne stå i stilla förundran,
Skådande morgonens prakt och det rosenfärgade molnet,
Tills ur sitt sköte det sänder en fläkt, då svigta de späda
Grenarnes skott, och de krusiga lofven skälfva af vällust;
Mindre bäfvar också ej gossen, då Hedda han åhör."

Honom med straffande ord genmälte den raske Mathias:
"Skall jag väl mer dig kalla en man, förståndige Petrus,
Eller en skägglös pilt, som i flyktig yra med tanklöst
Smicker sölar sin mun och qväljer en sedesam flicka?"

Sade och teg; då flög den rodnande blygseln af flickans
Yppigt blomstrande kind som en färgrik fjäril af rosen,
Och hon fällde sin vänliga blick på den raske Mathias,
Medan till rocken hon gick och började spola ånyo.

Men der skulle de stått till ljusnande morgon och vexlat
Löje och skämt och betraktat de hogförnöjande varor,
Hade ej oförtänkt välaktade herr kommissarien
Öppnadt den knarrande dörren och stört det muntra gelaget.
Men han höjde sin röst och sade de manande orden:
"Dröjen ej, män, jag är färdig att gå, fort skynden, ty mörkret
Börjar att skingras re’n, och stjernorna blekna på fästet.
Dagen är kort, det är väl att i tid framhinna till stället."

Så han talte vid dörrn, och alla de hörde hans stämma,
Fulle af nit, som det höfves en man, då hans herre befaller.
Ingen hade dock der, som velat med billighet dömma,
Sagt, att en annan snabbare var att fatta sin bössa
Eller mer villig att gå än den välförståndige Petrus.
Honom följde dernäst den raske Mathias från Kuru,
Men den tredje var du, Zacharias, plöjande Hjerpvik.
Dessa följde med bössor sin ärade herre i spåren,
När ur stugan han gick, oväpnade följde de andra.
Men då de kommo på gården, bestego de utan att dröja
Skidornas glattade par och begåfvo sig muntra på färden.

Likasom skaror af gäss, då på sväfvande vingar de lemna
Nordens isade sjö, påkalla hvarandra som oftast,
Lättande flygtens besvär med sånger och vexlande tillrop,
Så framsväfvade skyttarne nu på de snöiga fälten,
Medan än en, än en annan af dem förtäljde i korthet
Någon förnöjande bragd, den han öfvat sjelf eller hört blott,

Tyst framvandrade dock den raske Mathias från Kuru;
Mindre tänkte nu denne på egna bedrifter och andras
Än på det möte, han gjort med den aktade Hedda på herrgåln.
Vacker stod hon ännu för hans blick, som i stugan hon syntes
Trampa sin surrande rock och varornas skimmer betrakta,

Och han förnöjde sin själ med att tyst erinra sig henne.

Honom omsider klappade lätt på den fylliga axeln
Sjelf välaktade herrn och frågte och talade vänligt:
"Främling, äger ej du en berättelse, rolig för alla?
Vandra ej tigande här, om du än som den duglige mannen
Skyr att berömma din bragd och beskrifva det goda, du sjelf gjort;
Ty att du ej på ugnen förnött din tid, det bevisar
Så ditt kraftiga skick som den ort, der du föddes och fostrats.
Ständigt hörde jag Kuru, det fogelrika kapellet,
Nämnas med lof för dess modiga män och kunniga skyttar,
Hvilka förstå att med drift utrota förödande vilddjur,
Bäst dock veta att ringa en björn i hans ide om vintern.
Hemma från Kuru nämndes också den kostliga björnhud,
Ryssarne sålde igår, hvars like i vidd och i storlek
Aldrig försports; förskräcklig den är ännu att betrakta.
Säg dock, min vän, om du sett den oförsagde, som vågat
Höja mot honom sitt spjut, ty med spjut var han. tagen af daga."

Honom, blickande opp, genmälte den raske Mathias:
"Tvenne voro vi der, välaktade herr kommissarie,
Jag och en trogen kamrat, som öfvermannade björnen;
Utan fara dock ej, ty, så många jag stuckit tillförne,
Ingen jag sett att med denna i styrka och vrede förliknas."

Åter talade du, välaktade herre, förbindligt:
"Skåda, hur oförmodadt och snart min önskan är uppfylld!
Straxt då jag köpte igår den väldiga huden och häpen
Tog en ram i min hand och besåg dess klor och dess senor,
Rann i min hog ett begär att skåda den raske, som fällt den.
Men låt höra förloppet; för mig är det kärt att för vänner
Kunna förtälja det se’n, då vi satt oss i slädan och huden
Klappar med glimmande tänder mot gafvelbrädet i farten."

Så han sade och straxt framskrunno de andra att lyssna,
Medan med nöje i männernas rund Mathias begynte:
"Allt, hur man ringar en björn, och hans ide om hösten iakttar,
Veten I väl; vi gjorde, som fäderna länge för oss gjort.
Men när julen omsider till ände lupit och drifvan
Vuxit i skogarne hög och hunnit af skare betäckas,
Gingo vi ut mot björnen en dag med spjut och med bössor.
Honom funno vi snart; på det ställe han lemnades, låg han,
Under en skyhög gran i en koja af hopade grenar,
Öfversnöad och gömd och trygg i sin vintriga hvila.
Tveksam tänkte jag då i min hog, om på stunden jag borde
Lossa mitt skott och försöka att genomskjuta hans näste,

Eller ock först med ett rop uppjaga den starke ur gömman.
Bäst det syntes mig dock, som jag menade först, ty med lycka
Kunde jag träffa den straxt och allena berömmas af fångsten;
Derför spände jag hanen och sköt med min säkra musköt dit.
Men med brummande reste sig opp den förtörnade björnen,
Banade rum med sin ram och skakade drifvan af idet,
Och så stod han med gnistrande blick förfärlig i remnan.
Genast lade min trogne kamrat sin bössa till ögat,
Måttade hastigt och sköt i sin ungdomshetta förgäfves,
Ty lätt rispade kulan den väldiges hjessa allenast.
Men i ett språng som en dånande storm framrusade björnen,
Störtade öfver min vän som en åskvigg eller ett skyfall
Och slog segrande snart sin fiende neder till marken.
Häpen såg jag hans klor och vredgade käftar i täflan
Måttas mot ynglingen då och nära att slita hans lemmar,
Innan jag hann med mitt rigtade spjut framila till bistånd;
Men då jag nalkades djerf och stötte det djupt i hans strupe,
Vände han vreden mot mig och det blodutsprutande gapet.
Rytande högt, på darrande ben mot spjutet han trängde,
Sökande mig med ramar och tänder och blickar på en gång;

Fåfängt var dock hans våld, ty ju mer han förföljde, dess mera
Vek jag tillbaka och hvälfde omkring det slipade jernet,
Tills han tömde sitt blod på den rodnande drifvan och mattad
Föll för min fot och ur rosslande hals utblåste sin ande."

Glad åhörde enhvar den raske Mathias från Kuru,
När han sin bragd förtäljde, och lätt framskrunno de alla.



Elgskyttarne (Johan Ludvig Runeberg, Utgifven första gången år 1832)
← Andra sången Fjerde sången → Movbook.gif
Hämtad från "https://svenskadikter.com/w/index.php?title=Tredje_sången&oldid=7442"