Femte sången

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Så fördrefvo sin dag på den välbemedlade herrgåln
Ryssarnes glädtiga tropp och drucko och friade ömsom,
Medan på holmen skyttarne gladdes af skott och af jagtrop.
Men då af solen en strimma ej mer var öfrig i vester,
Fanns på den skogiga ön ej heller en elg, som ej stupat.
Sex skidlöpare, dröjande qvar vid bytet att vakta,
Suto på snön i en rund och förnöjdes af mat och af bränvin;
Petrus igen och med honom den aktade herr kommissarien
Tågade långsamt fram mot sitt hem på det glimmande träsket.
Åter ett stycke från dem, så långt, att det vingade lodet
Nått, men ej träffat sitt mål, skrann flämtande värden på Hjerpvik;
Honom följde, fast nära dock ej, den raske Mathias.
Snabba som skuggor af moln, af stormarna drifna på fästet,
Flögo på isen de fram med glättade skidor i täflan,
Öfvade båda och båda för skidlopp vida berömda.
Nu det gällde ett vad: hvem först till den aktade herrgåln

Hunne och skaffade hästar att elgarne forsla från skogen,
Skulle med ett stop öl och en sup af den andre förplägas.
Vargen hade ej täflat i lopp med den åldrige Hjerpvik,
Der han för vadet ilade fram; den raske Mathias
Skyndade skamfull efter och stötte med käpparne drifvan.
Men när omsider han kom till den sluttande backen vid herrgåln,
Mötte han re’n Zacharias, som stod stormodig på främsta
Slädan och följdes af två frilöpande fålar i spåret.
Glad, då de möttes, talte den ärade värden på Hjerpvik:
"Nu, nu, laga, Mathias, att ölet mig väntar och supen,
När jag med elgarne kommer i qväll och behöfver mig värma."
Sade och eggade hästen till färd. Men den raske Mathias
Tänkte på Hedda och fattade straxt och släppte ej tygeln,
Innan han henne begärt af den åldrige fadren till maka.
"Väl," så sade han, "öl skall du finna i afton och bränvin;
Lofva dock ett, Zacharias, åt mig tillbaka i hast här,
Innan du färdas, lofva mig Hedda, din dotter, till hustru."

Leende svarade då Zacharias, den ärlige gubben:

"Ej är det jag, som skall bädda din säng och syra din rocka,
Fråga ej mig, men henne, och lofvar hon, lofvar jag äfven;
Väl med en sämre kunde hon vandra och vandra till sämre."
Sade och ropade högt åt hästen och åkte sin väg bort.
Men till stugan begaf sig med fröjd den raske Mathias.

Inne fann han väl ej, hvad han sökte, den blomstrande Hedda,
Ty hon satt der oppe i hushållskammaren ensam,
Full af bestyr att snart få slut på den randiga väfven;
Ryssarne såg han dock der och med dem rotfattiga gumman.
Nära till muren satt den skröpliga, halta Rebecka,
Krumpen och tyst, långskäggige brödren lågo der spridde,
Icke på valda ställen, men hvar de af händelse fallit.
Vakne voro de ej, de njöto det ljufliga rusets
Döfvande ro och glömde i lugn besvärliga färder;
Endast den brunskäggyfvige Ontrus satt vid sin kanna,
Drucken och säll, och såg på de fallne kamraternas hvila.

Men då i dörren han märkte den raske Mathias från Kuru,
Sprang han från bänken straxt och började dansa i glädjen.
Skriande sjöng han och mätte den rymliga stugan med stegen,

Så att hon skyndade, skrämd af hans språng, den gamla Rebecka,
Bort i en vrå och fördömde med slutna händer hans upptåg.

Väl af hans dans förnöjdes den raske Mathias från Kuru,
Hellre han skådat Hedda ändå; men han hejdade Ontrus
Midt i hans fart, och fångade ögonblicket och talte:
"Hej dock! Går det så lätt, danskunnige broder, att röra
Fötterna nu, då du lyder den glädtiga takten allena,
Skulle väl stugan ej mer inrymma de luftiga sprången,
Om med en vacker flicka du fick kringsvänga i polska.
Säg hvar äro de nu, de blomstrande pigorna alla?"

Honom svarade åter den brunskäggyfvige Ontrus:
"Hvem vill passa derpå, hvar de öfriga springa på gården?
Endast den fagra Hedda, som sitter vid väfven der oppe,
Söker jag glad, ty hon brygger och säljer det herrliga ölet.
Snart skall hon visa sig här med en skummande stäfva ånyo."
Glad nedsatte sig då den raske Mathias att vänta.

Men i det samma syntes i dörrn den saknade flickans
Rodnande kind, och hon kom att spola sitt färgade ullgarn.
Stäfvan bar hon i handen också, af det gäsande ölets
Fradga bestänkt, då hon skred som en morgonstjerna till bordet,

Och med ett leende fäste sin blick på den raske Mathias.
"Nu," så sade hon, "måste du straxt, värderade främling,
Skilja en tvist, som jag har med en annan flicka i gården:
Om det är hon eller jag, som skall få af den andra ett nålbref?
Om på er jagt du träffade bäst, får jag, och hon tappar;
Åter om Petrus träffade bäst, får hon, och jag tappar."
Sade och knöt kring röret en ände och började spola.

Närmare henne satte sig då den raske Mathias,
Tände på pertans eld sin stoppade pipa och sade:
"Flicka, ej mer må du våga på främlingens lycka ett nålbref.
Så har det gått med vår jagt, att af fyra elgar, som fallit,
Två jag skjutit, och en välaktade herr kommissarien,
En blott Petrus också; men det yppersta skottet är hans dock.
Se, då vi slutade re’n och voro beredda till hemfärd,
Sköt Zacharias ett skott, der han stod vid stranden allena,
Sköt och höjde sin röst och skrek som ett dånande tordön:
"Hit! hit! Skynden er, skynden med laddade bössor i tid hit!’
Ingen hade väl då, om icke den flyende haren,
Täflat om yppersta priset i lopp med den ärlige Petrus;
Så framskyndade han, då han hörde det skallande ropet.

Stranden nådde ock jag och såg, hur han lossade skottet.
Såg, hur på håll, oskadad och fri, den flyende elgen
Sträckte sin färd i galopp utöfver det snöiga träsket.
Men i ett obetvingeligt skratt utbrast jag och sade:
’Hvar är ditt vett, förståndige vän, då du skjuter på allvar?
Snarare träffar du skyn, än den flyende elgen på slikt håll.’
Tigande ryckte han vred ur min hand det gamla geväret,
Lade det genast till ögat och sköt. Ett rop af förundran
Följde hans dånande skott, ty den fjerran trafvande elgen
Stannade, reste sig högt och störtade blodig på drifvan,
Icke i mannaminne ett skott, likt detta, förspordes.
Dock hvi talar jag här om vår jagt? Långt annat i högen
Har du väl nu, då du spolar ditt garn, kanhända till brudskänk,
Kanske till väst åt en man, som fångat och äger ditt hjerta?"

"Hå hå!" Suckade nu den skröpliga, halta Rebecka,
Der vid ugnen hon satt hopkrumpen och stödde i stilla
Gungning mot händernas par den rynkiga hakan betänksam:
"Hå hå! Vore jag än, som jag var i min blomstrande ungdom,
Vore jag än, som jag var, då vid lagmanstinget jag tjente,
Frodig och frisk och förnöjd och röd som en skinande glödhög,

Bättre jag visste att skicka mig så, som det egnar en flicka.
Mången förnämare man, som mig kom med förmätenhet nära,
Fick sig en trasa i synen och äfven en skopa med vatten.
Icke ville jag då med alla, som komma och fara,
Sitta och språka förtroliga ord, som den flyktiga Hedda
Sitter med främlingen nu och slutar ej spola i qväll här."

Så hon sade; och djupt grep tadlet den blomstrande flickans
Sinne, och rodnande tog hon sin korg och begaf sig ur stugan.

Men som, då noten en qväll af fiskare kastas i lugnet,
Varpet i början är blankt och knappt vid flarnena krusas,
Tills omsider det tränges ihop, och fiskarna stängda
Spritta ur sjön, och vågen i rörelse bringas och häfves,
Så vid den åldrigas tal, ju närmre sin mening hon hopdrog,
Skiftade främlingens anletes drag från lugn och till vrede.
Vred från sin bänk uppstod han och talade bittert och sade:
"Gamla Rebecka, om tyst på den sotiga muren du drefve
Syrsor och russakor bort, då de springa i kärlekens upptåg,
Utan att menniskor störa och hindra förtroliga samtal,
Hade om dagen du frid och en lugnare hvila om natten;

Men som en dåre, och ej som det egnar en klok, du beter dig."
Så han sade. Ett ord gaf icke Rebecka till gensvar,
Utan hon gungade stilla, och tyst håhåade endast.

Men i det samma syntes igenom den öppnade gluggen
Petrus på gården re’n och den aktade herr kommissarien.
Ut begaf sig Mathias och lemnade vreden i stugan.

Straxt då de komna han nått, begynte han tala och sade:
"Petrus, förut du varit en gång med lycka min talman,
Var det ännu och gå, om den aktade herrn det ej nekar,
Snart att fria för mig till Hedda, ty henne begär jag;
Allt hvad min förra hustru du lofvat, lofve du henne."

Bifall nickade straxt kommissarien och talade vänligt:
"Gå blott, gå, fast gården sin yppersta piga förlorar,
Mer än en piga, ty kär som ett barn har hon varit oss ständigt;
Men om hon villigt och gladt, som jag tror, förslaget emottar,
Skola i stugan i qväll ej dans och förplägningar saknas."

"Hej, hej!" ordade åter den välförståndige Petrus,
"Icke dock så, ej går jag åstad som en tiggares talman,
Hvilken för bruden en narr och knappast tobak för sig sjelf får.
Talar jag, måste en stäfva med öl först lossa min tunga,
Se’n skall en brudgumsgåfva också jag äga för bruden."

Leende inbjöd straxt kommissarien den aktade Petrus,
Skaftade öl, och hans torpare tömde med glädje en stäfva;
Men till stugan igen begaf sig den raske Mathias.

"Ontrus," ropte han gladt, då han öppnade dörren och inkom,
"Fram med en sidenduk ur din väska, så sluta vi handel!"
Liksom en sommarsky, af den glimmande blixten i tu deld,
Lyste af glädje din blick vid hans ord, förståndige Ontrus.
Ej köpslagades länge och ej afprutades mycket,
Hälften dock prutades straxt, och den raske Mathias från Kuru
Förde den köpta duken i hast till sin svåger i salen.

Denne, så snart han druckit sitt öl och gåfvan i hand fått,
Gick högtidlig och stolt i sitt värf till den blomstrande flickan,
Der vid sin randiga väf hon i hushållskammaren dvaldes.
Kommen, tog han sin plats vid den sprakande brasan på spiseln,
Stoppade pipan, tog med härdade fingrar ett eldkol,
Tände den långsamt, rökte och teg. Den blomstrande Hedda
Skötte sin väf och slängde den flyende spolen behändigt.
Men då den välförståndige Petrus sutit en stund der,
Trädde han fram och lade den glimmande duken på väfven:
"Denna", sade han, "ger dig den raske Mathias från Kuru,

Gåfva som karl, ej ofta bestådd åt den fattiga flickan,
Är hon ock vacker som du, och som du värderad af alla."
Sade och satte sig ned och rökte och började åter:
"Icke blott duken han ger, men sig sjelf han bjuder dig äfven.
Men att du icke rnå tveka och tro, att en fattig begär dig,
Se, så vill jag förtälja dig allt, hvad han har och besitter,
Löst och fast, det förnämsta; det ringare nämner jag icke,
Ty uppräkna det allt förmådde jag ej på en qvällstund,
Hade en tunga jag än mer rörlig än löfvet på aspen.
Främst på en kulle nära den toppade granen med flaggstång
Ligger hans välupptimrade gård, en glädje för fiskarn
När i sin gungande båt från träsket han ser den på afstånd.
Under den ligga i rund hans noggrant gärdade ägor,
Åkrar, som skiftevis gro och skiftevis ligga i träde,
Bördiga, fulla af svartmylls-kokor på botten af lerjord.
Ville jag nämna derhos hans gifvande sveder, der skogen,
Härjad af lågorna, tvingas att ge sin fetma åt sådden,
Eller hans kyttlands-tegar, som midt i det sumpiga kärret
Sträcka sin längd och mellan beständigt flödande diken
Synas som holmar af guld, när grödan mognar om hösten.
Åkrarna plöjer han lätt med fem hullglänsande hästar.
Ängar äger han ock, kring hela hans socken berömda,

Både på högland mark och på låg, välrödjade alla,
Hvilka om våren gro blomrika och bergas om sommarn.
Aldrig betar en tand på hans välomhägnade ängar,
Medan de stå i sin växt, de betas af lian allenast.
Ty med det första marken om vårn från drifvor befriats,
Lösas hans frodiga kor ur spiltan och drifvas till skogen,
Der de i dalarna finna en frisk och rikelig föda.
Så kringvandra de dagen igenom om sommarn och njuta
Grönskande gräs och dricka sig mätta ur rinnande bäckar,
Men hvar afton komma de hem, en glädje för ägarn.
Lyster dig höra också, hur många hans frodiga hjordar
Lefva om sommarn på holmar och skär, dem han äger i träsket?
Femtio ulliga får och tjugu behornade getter.
Aldrig störas de der af vargar, ty så är Mathias
Oförtruten och käck att skjuta förödande rofdjur,
Utan de trifvas i ro och föröka sin afvel beständigt.
Mycket bekymra ej heller de lönande fåren om vintern,
Ty då stå de i stall och äta en rikelig löfskörd;
Getterna åter kunde den sämsta tiggare äga,
Så behändiga äro de ständigt att söka sig foder.
Kommer en främling med häst och stannar på gården att hvila,
Genast springa de fram till hans lass och sköfla hans hösäck,

Tills han förtörnad svänger sin piska och drifver dem undan.
Se, så har jag beskrifvit hans gård och bördiga ägor,
Utan ett svekfullt ord och på samma sätt äfven hans husdjur,
Tager jag hönorna bort och den vaksamt galande tuppen,
Hvilka i stugan vistas och bo med menniskor gerna.
Sådant äger han allt, den raske Mathias i Kuru,
Rik och förnöjd, och befaller ännu, som om herre han vore,
Tre välmående torparegods på hans bördiga hemman.
Se, och en sådan man, med sådana håfvor och skatter,
Sedda med åtrå äfven af den, som rikare nämnes,
Bjuder dig lyckan nu att äga och ensam besitta.
Ty så lofvar han dig, den raske Mathias i Kuru,
Om som en trogen hustru du vill, tillgifven och godsint,
Dela hans möda om dagen och dela hans läger om natten:
Först skall du rå som värdinna i allt och befalla i huset
Drängar, pigor och barn; din man skall du råda allenast.
Nycklarne äge du sjelf; hvad lås dig lyster att öppna,
Öppne du fritt, hvad skatter som helst, du finner der inom,
Kan du betrakta som dina med fröjd och icke med afund.
Men om du hvälfver ibland ett förslag i ditt sinne, som strider

Mot hvad din man har tänkt, då måste du vika med saktmod,
Om jordbruket det rör eller penningens kloka förvaltning.
Gäller det åter mat eller dryck och anständiga kläder,
Eftergifver din man och vill det samma, som du vill.
Tänk då ej mer, förståndiga Hedda, hitåt och ditåt,
Likasom mången gör, som, förledd af sitt flyktiga sinne,
Ständigt föraktar det goda, han vann, för det bättre, han hoppas;
Icke så rik är på blommor en äng i den varmaste sommar,
Barn, som på glädje den väg, der vi gå mot grafven beständigt,
Endast vi akta oss väl, att ej hoppet, det hala, bedrager;
Ty hvar vi stanna en stund att njuta en lycka, i blinken
Springer der hoppet förut och visar en bättre på afstånd.
Dåren följer det lysten från en till en annan och ratar,
Aldrig förnöjd, tills slutligt han suckande hinnes af döden."

Sagdt; och han teg, uppblickade högt och tryckte förnöjsamt
Med pekfingret på askan, som pöst i den rökande pipan,
Medan hon, rodnande djupt, den unga förståndiga flickan,
Nedslog ögat, fingrade halsduks-snibben och svarte:

"Icke vill jag förtiga för dig, värderade Petrus,
Huru med glädje jag hör, att den raske Mathias begär mig;
Ty du känner dock väl, hvart den fattiga flickan beständigt
Riktar en längtande blick och sitt hjertas innersta tanke.
Tungt är att tjena en annan, om äfven den gode man tjenar,
När för den lön, han ger, han äger att fordra vår möda,
Tyngre blir det en gång att kraftlös lefva af nådbröd.
Derför hyser ej flickan en gladare önskan på jorden,
Än att sin egen bli och rå som värdinna och ständigt
Tjena en godsint man af kärlek och icke af nödtvång.
Ofta när ensam jag satt här oppe och trampade väfven,
Tänkte jag så: när skall du väl, Hedda, väfva ditt eget?
Spolen flydde ock då rätt ofta den mötande handen,
Medan en rullande tår föll ned på den randiga väfven.
Nu, om min fader det vill, vill gerna jag följa Mathias."

Sade och gret af glädje och fattade Petrus i handen,
Skakande den; och han gret, den gamle, af glädje tillika.

Men då sitt värf han slutat, och allt aflupit med framgång.
Gick han till stugan och träffade der den raske Mathias.
"Saken är afgjord," sade han glad vid ett ljudande handslag,

"Vandra till kammaren du och jollra och lek med din fästmö!
Sjelf skall på skidor jag skynda mig hem att hemta mitt folk hit."
Sade och lemnade svågern och steg på sitt glattade skidpar,
Skyndande fjäten hem till sitt torp med glädje i hjertat.



Elgskyttarne (Johan Ludvig Runeberg, Utgifven första gången år 1832)
← Fjerde sången Sjette sången → Movbook.gif
Hämtad från "https://svenskadikter.com/w/index.php?title=Femte_sången&oldid=7448"