Två års ferier: Kapitel 16
Kapitel 16. Söndring bland nybyggarna[redigera]
De två björnarna gav nybyggarna en hel del att tänka på. Under sina upptäcktsfärder hade de aldrig sett några björnspår. Björnarna hade troligen kommit drivande på ett isflak från något land i närheten. Om de bara visste, var det okända landet låg, så skulle det inte vara omöjligt att bygga en större båt eller flotte och försöka komma dit. Därför bestämde pojkarna att på våren göra en ny och noggrannare undersökning av kusten. Men dessförinnan inträffade en allvarlig händelse inom kolonien.
I början av oktober, då vintern var slut, slog fyra av pojkarna en kväll läger vid sydspetsen av insjön. Där tände de en eld för att steka några änder, som de hade skjutit vid stranden. Efter måltiden lade sig tre av dem att sova, medan den fjärde höll vakt.
Det var Sullivan, Cross, Webb och Wilcox. Men varför befann de sig i detta läger långt borta från Sjömansgrottan?
Sullivans avund och hätskhet mot Briant hade blivit värre för varje dag. Hans tre vänner, Cross, Webb och Wilcox, gjorde också sitt bästa för att reta Briant. Denne miste slutligen tålamodet och började hålla efter de fyra pojkarna mer än förut. Inte ens den lugne och sansade Gordon kunde få fienderna sams.
För att återställa enigheten inom kolonien erbjöd sig Briant att överlämna ledarskapet åt Gordon eller till och med åt Sullivan. Men då protesterade Gordon.
— Du har de flesta kamraternas förtroende, sa han, och du får inte svika din plikt. Sullivan duger inte till ledare. Och det är heller inga som tycker om honom, annat än hans tre kumpaner. Om jag skulle bli ledare igen, blev han säkert inte bättre.
Till sist beslöt de fyra upprorsmakarna att lämna kolonien, och en dag meddelade de Gordon och Briant, att de tänkte ge sig i väg.
— Vad i hela världen går det åt er? frågade Gordon förvånad.
— Jo, vi har inte lust att stå under Briants befäl längre, svarade Sullivan trotsigt.
— Vad har jag gjort er för ont? frågade Briant.
— Ingenting annat än att du befaller över oss. Först var det en amerikan som kommenderade oss och nu är det en fransman. Nästa gång blir det kanske Moko — eller Pan.
Sullivan var så ond, att han nästan väste fram orden.
— Nåja, sa Briant lugnt, jag ska inte hindra er.
— Nej, det hoppas jag, svarade Sullivan stolt, och i morgon flyttar vi.
— Måtte ni bara inte få ångra er, sa Gordon.
— Det blir vår ensak, menade Sullivan.
Och därmed var saken avgjord.
Redan nästa dag gav sig de fyra pojkarna i väg. De tog med sig en del matvaror, skjutvapen, filtar, den lilla gummibåten och så vidare. De tänkte leta efter en grotta i den trakt vid östra kusten, som Briant undersökt föregående sommar, och när de hade funnit en som var lämplig, skullede hämta sin andel av de livsmedel och andra saker, som fanns i kolonien.
Sedan de hela dagen följt sjöns västra och södra strand, hade de sent på kvällen kommit fram till lägerplatsen. Det var en marsch på omkring trettio kilometer.
Tidigt följande morgon bröt de upp och fortsatte vandringen. Vid sextiden på kvällen nådde de den flod, som Briant, Moko och Jacob hade farit till havet på föregående sommar.
Efter ytterligare en natt i skogen och en dags ansträngande vandring utmed floden hörde de äntligen havets brus. De var alldeles för utmattade för att gå ända ner till stranden. Sedan de hade gjort upp eld och stekt några ripor, som de skjutit, gick de till vila under ett träd.
De fyra äventyrarna ångrade redan i hemlighet sitt dumma tilltag, men de skämdes för att erkänna det. De somnade snart vid skogens milda sus och havets entoniga sång.
Nästa morgon skyndade de ner till stranden och spanade ut över havsytan, men den var alldeles öde. Varken något fartyg eller land kunde upptäckas.
— Men, sa Sullivan, om vår ö ligger i närheten av Amerikas västra kust, så måste fartygen, som passerar Magellans sund, segla förbi här. Därför är det nog klokast, att vi slår oss ner på den här sidan.
Det var alla med om.
Flodmynningen var en förträfflig hamn. Längs kusten fanns en bergig sträcka, och innanför den utbredde sig skogen. I bergen upptäckte pojkarna flera grottor och bestämde sig för att flytta in i den som låg närmast flodmynningen. Den var ungefär lika stor som Sjömansgrottan och stod genom små öppningar i förbindelse med andra mindre hålor.
Morgonen därpå, den 14 oktober, började våra äventyrare undersöka kusten norrut. Då de vid middagstiden inte hade funnit något särskilt, gjorde de en avstickare inåt skogen.
Emellertid blåste det upp till storm, himlen svartnade, och åskan började mullra i fjärran. Pojkarna vände därför tillbaka till kusten, där de lättare kunde finna skydd mot ovädtet i någon grotta.
Efter en timmes vandring fick de havet i sikte. De vitskummiga vågorna rullade hotfullt in från nordost och bröt dånande mot stranden.
Pojkarna stannade plötsligt när de fick syn på ett föremål, som låg uppkastat på stranden.
— En valfisk! ropade Webb.
— Det tror jag inte, invände Cross. Det ser snarare ut som en båt, som har flutit i land.
Cross hade rätt. Det var en båt, som låg kullvräkt så långt uppe på stranden, att vågorna inte kunde nå den. Invid den låg två människor utsträckta.
Gripna av både glädje och rädsla rusade pojkarna fram för att närmare undersöka det hela. Sullivan ropade för att väcka de orörliga gestalterna till liv. Men de stackarna var antagligen döda, kanske för flera dagar sedan.
Döden är alltid skräckinjagande! Här låg två lik bredvid en strandad båt, medan havet rasade, stormen tjöt, blixtarna fräste, och de svarta molnen insvepte allt i dunkel.
Det dystra och hemska i denna syn grep Sullivan och hans kamrater med oemotståndlig makt. En plötslig skräck kom över dem, och de tog till flykten. De visste knappt vad de gjorde eller varför. De bara sprang för brinnande livet tillbaka till skogen, som de nyss hade lämnat.
Natten föll på, och det blev kolmörkt. Då och då skar en blixt genom den svarta rymden. Småningom dog åskan bort i fjärran, men stormen rasade fortfarande med oförminskad styrka, och vågornas dån hördes långt in i skogen. På stranden var det nästan omöjligt att vara för där virvlade sanden upp i väldiga massor. Och inne i skogen var det knappast bättre; det ena trädet efter det andra vräktes omkull av den rasande stormen.
Pojkarna fick inte en blund i ögonen på hela natten.
Först när det ljusnade på morgonen, tog de mod till sig och gick ut ur skogen. Det var inte lätt att kämpa sig fram mot stormen, som virvlade upp sanden i ansiktet, så att de knappt såg varandra. Men till slut kom de fram till det ställe där de hade funnit båten.
Och där låg den kvar ännu, som den hade legat i går. Men var fanns de två människorna?
— Då levde de i alla fall, sa Wilcox.
— Det är inte alldeles säkert, inföll Sullivan.
— Varför inte, när de har kunnat gå sin väg?
— De har troligen inte gått sin väg. Havet kan ha spolat bort dem. Vattnet står högre nu än i går kväll, som du ser.
Sullivans antagande hade goda skäl för sig. Det stigande havet hade mycket väl kunnat suga med sig kropparna, medan den tunga båten blivit liggande.
Båten visade sig vara halvdäckad och omkring tio meter lång. Den hade antagligen tillhört ett handelsfartyg. Masten var avbruten, seglen bortslitna och förstäven sönderslagen. På akterstäven stod två namn: Severn — San Francisco.