Två års ferier: Kapitel 2
Kapitel 2. I kamp mot bränningarna[redigera]
Man kan lätt föreställa sig de fyra pojkarnas glädje. Om landet var en ö eller ett fastland, kunde man inte avgöra. Men det var i alla fall land, och med den fart som Forward nu gjorde, skulle de vara vid kusten inom en timme. Längre bort låg den inte. Det var nästan säkert, att fartyget då skulle slås sönder, om det fanns klippor vid kusten, men det tänkte inte pojkarna på.
Stormen ven nu med ökad styrka, och närmare och närmare drev skonaren mot kusten, som syntes som en gråbrun strimma mot den alltmer ljusnande horisonten. Stranden såg ut att vara sandig och flack, men bakom den smala kustremsan höjde sig en bergvägg ungefär sjuttio meter hög. Längst bort i fjärran bakom bergväggen såg man en mörkare strimma mot himlen. Det var troligen skog.
Om nu skonaren bara kunde nå fram till den sandiga stranden utan att stöta på något grund, eller om de kunde hitta en flodmynning där vattnet var lugnare — då kunde pojkarna hoppas komma i land med livet.
Medan Sullivan, Gordon och Moko stannade kvar vid rodret, gick Briant till stäven och såg ut över kusten. Var skulle han sätta fartyget på land? Det var en kinkig sak att avgöra, för vattnet invid kusten var fyllt av klippor och skär.
Alla måste vara på däck i det ögonblick fartyget strandade. Briant öppnade därför dörren till kajutan och skrek:
— Alle man på däck!
Ögonblickligen rusade en svart hund upp, skällde muntert och slickade Briants händer.
Strax därpå kom elva pojkar från kajutan. Förskräckelsen och sjösjukan hade tagit dem hårt, och när de nu fick syn på de fräsande bränningarna, började några av de minsta gråta.
Klockan sex på morgonen hade Forward kommit ända fram till de yttersta grunden.
— Håll i er ordentligt allihop! ropade Briant.
Han hade kastat av sig nästan alla kläder för att kunna hoppa i vattnet och rädda dem som möjligen kunde slungas över bord, när båten stötte på grund.
Efter en minut kom den första stöten, då Forward skrapade mot ett grund med aktern. Det knakade i fartygets fogar, men det sprang inte läck.
En våg förde skonaren framåt ett tiotal meter, men plötsligt tvärstannade den, och pojkarna kastades handlöst omkull. Den hade fastnat på en klippa.
Det hade nu blivit klar sikt, men vad pojkarna såg var inte uppmuntrande. Framför dem låg en ödslig strand, och mellan fartyget och land var havet fullt av klippor och vitskummande bränningar.
Stormen fortsatte att rasa. Störtsjöarna vräkte mot fartyget och sköljde över däcket, så att pojkarna måste hålla sig fast i relingen för att inte spolas över bord.
— Det dröjer inte länge förrän fartyget slås sönder av sjöarna, sa Sullivan dystert.
— Vad ska vi göra då? frågade Gordon.
— Vi måste simma i land och har ingen tid att förlora. Kläderna binder vi som ett knyte på ryggen, föreslog Sullivan.
— Vänta! sa Briant.
— Varför då? ropade några av de större pojkarna.
— Jo, därför att de små inte kan följa med, och vi får inte överge dem. För resten är det nästan omöjligt att simma i den svåra sjön.
— Men om fartyget går under, drunknar vi allihop!
— Det håller nog ett tag till. Nu har vi flod, men om några timmar kommer ebben och då sjunker vattnet, så vi kan vada i land.
Det fanns ingenting att invända mot förslaget. Alla insåg, att Briant hade rätt, fastän Sullivan och några av hans engelska kamrater hade svårt att rätta sig efter honom, därför att han var fransman.
Briant hämtade en kikare för att studera det okända landet närmare. Men hur mycket han än spanade, kunde han inte avgöra, om det var en ö eller ett fastland.
Var det en ö, som kanske till och med var obebodd, då såg det mörkt ut för dem. Varifrån skulle de få mat, och hur skulle de komma därifrån?
Var det fastland, såg situationen litet ljusare ut. Det måste i så fall vara västra kusten av Sydamerika, och de kunde hoppas på hjälp från andra människor.
Så småningom avtog stormen. Briant upptäckte i kikaren mynningen av en flod, som rann ut i havet genom en bergsklyfta.
— Ser du inte till någon människa eller något hus? frågade Gordon.
— Nej, inte en skymt, svarade Briant. Men det är ju inte säkert, att landet är obebott för det. Det kan finnas folk i skogen på andra sidan berget.
— Jag tror knappast det, sa den lille negern tvivlande. Om det bodde människor där, skulle man se rök. Och säkert skulle det ligga någon båt vid stranden.
Gordon suckade. Han förstod, att Moko hade rätt.
Klockan var nu sju på morgonen. Det gick inte längre an att bara stå på däcket och fundera. Alla måste vara beredda att lämna fartyget när ebben kom. Och dessutom måste de tänka på att flytta i land allt som behövdes, först och främst matvaror. Fartygets förråd borde därför hämtas upp. Det fanns gott om skeppsskorpor, konserver, saltat och rökt kött m. m.
Briant satte alla i arbete, och det blev ett ivrigt springande upp och nedför trapporna. Den ena bördan efter den andra släpades upp och ordnades på däck. Men om de skulle kunna få varorna i land oskadade, måste vattnet sjunka så mycket, att de kunde vada till stranden, för alla båtarna hade ju slitits bort av stormen.
När vattnet sjönk, började skonaren lägga sig på sidan, och efter en stund kunde de nästan inte gå på däcket. Det gällde att skynda på!
— Om vi bara hade haft räddningsbåtarna kvar, tänkte Briant.
Sjön gick fortfarande hög, men det hade kanske ändå varit möjligt att ro både pojkarna och matvarorna i land. Nu måste de i stället vara beredda att när som helst hoppa i sjön.
Plötsligt hördes ett högljutt rop från Baxter, som längs relingen tagit sig fram till förstäven. Där hade han hittat jollen, som han trodde hade gått samma väg som livbåtarna. Den hade fastnat i bogsprötets tackling och var alldeles hel.
Det var en verkligt glad upptäckt. Jollen kunde visserligen bara bära fem eller sex personer, men de kunde ju ro fram och tillbaka flera gånger.
Alla rusade glatt överraskade fram till förstäven.
— Ska vi sätta den i sjön med detsamma? frågade Baxter.
— Nej, vi väntar tills havet har lugnat sej, svarade Briant. Det dröjer nog bara några timmar.
— Alltid ska du vänta! ropade Sullivan förargad. Men det är inte min stil, ska jag säja dej.
Och med hjälp av Cross, Webb och Wilcox, som alltid stod på Sullivans sida, tänkte han fira ner jollen.
— Vad ska ni göra? frågade Briant.
— Fara i land förstås, svarade Sullivan.
— Det får ni inte!
— Jo, det gör vi i alla fall!
— Ska ni överge oss andra? undrade Briant.
— Vem har sagt det? En av oss ror tillbaka båten, så klart.
— Om den inte slås sönder, ja. Men ni kommer att gå till botten i bränningarna.
— Äsch! Det blir i så fall vår ensak.
Sullivan, Cross, Webb och Wilcox hade aldrig kunnat tåla, att Briant tagit befälet på skonaren. Hittills hade de funnit sig, eftersom Briant var den ende som kunde föra fartyget i stormen. Men nu när de ansåg att faran var över, ville de visa, att de inte längre tänkte lyda honom. Därför började de fira jollen i sjön.
— Stopp! skrek Briant, som kokade av vrede. Skäms ni inte att bara tänka på er själva? Småpojkarna, som inte kan simma, ska ha jollen.
Hans röst var så befallande, att Sullivan tvekade. Nu blandade sig Gordon och Baxter i tvisten och tog parti för Briant.
— Briant har rätt, sa de. Låt jollen vara!
De fyra pojkarna gick akter över och tjurade.
Moko, som bäst förstod sig på ebb och flod, trodde att vattenståndet skulle vara lägst ungefär klockan elva på förmiddagen. Han lodade gång på gång vattendjupet men var inte nöjd med resultatet.
— Vattnet sjunker visserligen, men det är för djupt än, sade han. Jag är rädd, att vi aldrig kan vada i land.
De väntade tåligt några timmar till. Vattnet sjönk fortfarande. Men klockan elva, då vattenståndet var som lägst, var det fortfarande för djupt mellan klipporna, för att man skulle kunna vada i land.
— Nu sätter vi ut jollen, föreslog Baxter.
— Nej, svarade Briant. Det är större risk att stöta på grund nu än när vattnet är högre, och jollen kan lätt bli sönderslagen. Men jag har en annan ide.
— Vad då?
— Någon av oss simmar i land med en tross och gör fast den där. När vi har spänt trossen, kan vi äntra i land.
— Fint! Men vem ska göra det?
— Jag!
Gordon och Baxter kastade beundrande blickar på den modige Briant. De visste, att han satte sitt liv på spel.
De letade reda på den längsta tross, som fanns på fartyget och fäste ena ändan stadigt ombord. Sedan tog Briant av sig kläderna, knöt trossens andra ända kring midjan och hoppade i sjön.
Till en början verkade allt att gå bra. Briant var en skicklig simmare och nådde utan svårighet den närmaste klippan. Där vilade han sig ett ögonblick och kastade sig sedan på nytt ut i vågorna, som skummade och slog över honom. Men avståndet till nästa klippa var alltför stort och sjögången för stark. Han kämpade förtvivlat mot de rasande böljorna, men krafterna svek honom till slut, och han sjönk.
— Hala in, hala in! skrek Gordon förfärad.
Fyra par armar fattade om trossen och började ivrigt hala in den. Efter en stund låg Briant på däck, till synes livlös.
Jacob kastade sig gråtande över sin bror. Men Briant hade bara svimmat och repade sig snart.
— Så mycket vet jag nu, sa han, att jollen inte kan klara sej i den här sjön. Vi måste vänta tills det blir lugnare.
Men stormen tilltog åter, och vattnet steg — det var floden som kom. Fartyget reste sig då på rät köl och började vagga på grundet. Det skulle kanske ryckas loss, när flodvattnet var som högst. Hur skulle det då gå?
Timme efter timme gick. Klockan fem på eftermiddagen hade vattnet stigit över klipporna, och fartyget var nästan flott.
Plötsligt kom en väldig våg akterifrån, lyfte skonaren av grundet och slungade den våldsamt in mot stranden.
— Hjälp! Nu är vår sista stund kommen! ropade pojkarna.
Men störtvågen blev deras räddning. Utan att kantra och utan att törna mot något grund hamnade fartyget på sandstranden.