Två års ferier: Kapitel 20
Kapitel 20. Ulvar i fårakläder
Nästa morgon samlades alla nybyggarna för att studera kartan över Amerika. Styrmannen visade pojkarna, var deras ö låg.
De hade aldrig trott, att de befann sig så nära ett fastland.
— Är ni tokiga! ropade lille Costar överlycklig. Det är ju inte längre till Sydamerika än att vi kan hoppa dit i ett enda skutt.
— Ja, försök med det du! skrattade Evans. Sundet är trettio mil brett.
— Men det går väl att segla dit med båten? sa Baxter.
— Ja visst, försäkrade Evans. Visserligen finns det ingen stad eller hamn förrän längre upp på Chiles kust. Men om vi inte skulle möta något fartyg i sundet, tror jag, att vi kan fortsätta med båten utmed kusten till en av Chiles hamnar.
— Utmärkt! utbrast Briant. Om vi bara kan ta oss fram till en bebyggd plats, så går det nog att fortsätta hem sen. Men det gäller att komma över båten, och hur ska det gå till, så länge banditerna har övermakten?
— Om vi bara lyckas försvara oss någon tid, måste bovarna nog ge sej på nåd och onåd, när deras livsmedel har tagit slut. — Får jag se nu, hur ni har ordnat försvaret.
Pojkarna började visa honom omkring.
— Förträffligt! ropade han glatt överraskad, då han hade inspekterat försvarsåtgärderna. Ni har verkligen lyckats göra grottan till en fullkomlig fästning. De här bommarna gör det omöjligt för fienderna att tränga in genom någon dörr, och med kanonerna och gevären kan vi ge dem ett varmt mottagande.
Flera dagar förflöt, utan att något hände. Styrmannen och några av de större pojkarna strövade omkring i närheten med Pan, men hunden spårade inte upp någonting.
Sent en kväll kom Webb och Cross springande från en närbelägen kulle, där de hade hållit utkik, och berättade att de sett två män på andra sidan floden.
— Det är Forbes och Roch, sa styrmannen sedan han tittat ut genom fönstret. De kommer hitåt.
— Ska vi skjuta på dem? frågade Briant.
— Nej, låt dem komma hit! invände Gordon. Vi kan väl ta reda på, vad de har i sinnet.
— Jag tror Gordon har rätt, sa Evans. Jag och Kitty gömmer oss — skurkarna bör inte få reda på, att vi är här. Ni andra låtsas ta väl emot dem.
— Ta väl emot såna bovar! invände Briant häftigt. Det skulle aldrig falla mej in.
— Nå, då får jag väl åta mej det ensam, sa Gordon. Var lugn, Briant! Jag ska nog vara på min vakt.
Kitty och styrmannen gömde sig i förrådskammaren.
— Här kan jag hålla god utkik genom dörrspringan, sa Evans. När rätta ögonblicket är inne, ska jag komma fram, men inte förr.
Omedelbart därefter gick Gordon, Sullivan, Briant och Baxter ut och styrde kosan mot floden. De två matroserna, som stod på motsatta stranden, låtsades bli mycket överraskade och glada, när de fick se dem.
— Äntligen träffar vi på människor, ropade de. För Guds skull, hjälp oss!
— Vilka är ni? frågade Gordon.
— Skeppsbrutna sjömän, svarade Forbes.
— Är ni engelsmän?
— Nej, amerikaner. Vi tillhör besättningen på tremastaren Severn, som har lidit skeppsbrott, och vi har kastats i land här på kusten.
— För hur länge sedan?
— Det var — hm — jo, för fyra dagar sen.
— Nå, vad blev det av era kamrater? frågade Gordon vidare.
— De drunknade allihop, och bara vi två blev räddade. Nu har vi irrat omkring i skogen en hel vecka utan mat, och...
— Jaså, men nyss var det fyra dagar.
— Ja, se hm — jag menade, att.. se vi är så utmattade, att jag inte kan tänka redigt. Får jag fråga, vilka ni är?
— Vi är nybyggare på ön, svarade Gordon.
— Förbarma er över oss, fortsatte skurken med ömklig röst. Vi är halvdöda av hunger och strapatser.
— Om det är sant, vad ni säjer, ska vi hjälpa, försäkrade Gordon. Kom hit med jollen Moko!
Pojkarna hämtade de båda matroserna, och sedan följdes de alla åt till grottan. Pojkarna kontrollerade främlingarnas alla rörelser, utan att dessa anade något.
När banditerna kom till Sjömansgrottan och fick syn på kanonerna och alla andra försvarsåtgärder, hajade de till. De höll på att falla ur sina roller men behärskade sig.
— Kan vi få lägga oss här någonstans och vila? stönade Forbes.
— Lite halm och en bit bröd är nog för oss, tillade Roch.
De fick lägga sig på en madrass i ett hörn av köket, och Gordon gav dem skeppsskorpor och ett stycke kött. De båda bedragarna såg sig omkring och upptäckte, att en dörr ledde från köket ut i det fria. De gladde sig redan åt att pojkarna hade gått i fällan.
Moko skulla sova i köket, och han gav noga akt på de båda bovarna. De verkade en smula irriterade över att inte få vara ensamma men tröstade sig med, att negerpojken inte begrep någonting.
— Om den lille svartingen gör något tecken till de andra, vrider vi nacken av honom, viskade Roch till Forbes.
Sedan låtsades de sova och snarkade hårt, men i hålan bredvid vakade pojkarna, Evans och Kitty. Vid första misstänkta rörelse av de båda matroserna skulle Moko krafsa på väggen.
När ungefär en timme hade gått, såg Moko, att Roch och Forbes kröp bort mot dörren för att släppa in de andra skurkarna.
I samma ögonblick som Roch tog bort bommen från dörren, gav Moko signalen. Evans rusade in och grep Roch i kragen.
— Evans! utbrast denne häpen.
— Hitåt, pojkar, skrek styrmannen. Ta hand om den andre.
Briant, Wilcox, Baxter och Sullivan kastade sig över Forbes och höll fast honom.
Roch stötte Evans tillbaka och gav honom ett knivhugg, som lyckligtvis bara rispade ena armen. Sedan störtade han ut genom dörren.
Styrmannen sköt ett skott efter honom men träffade troligen inte; Roch flydde springande mot skogen.
Evans vände sig mot Forbes med kniven i handen.
— Nåd, stönade denne, som låg på golvet, fasthållen av fyra par armar.
— Ge honom nåd, bad Kitty och trängde sig mellan Evans och Forbes. Låt honom behålla livet, eftersom han har räddat mitt.
— Nå, då ska han få leva, Kitty, sade styrmannen.
Bunden med starka rep lades Forbes i köket, och dörren barrikaderades åter. Alla höll vakt till daggryningen, eftersom man kunde vänta att de övriga banditerna skulle försöka en överrumpling under natten.