Valet
Tvänne så starka magneter mig draga!
Hvilket beslut bör i yran jag taga?
Här sitter flickan – och glaset står där.
Öppnade himlar till höger och vänster!
Salighet långt öfver mina förtjänster!
Bara af lycka olycklig jag är.
Flickan ej upphör att mysande vinka,
Glaset ej upphör att manande blinka,
Hjärtat sig rör, fastän foten är fäst.
Kunde jag endast min varelse stycka,
Njuta, fördelad, en odelad lycka,
Blifva på tvänne högtider en gäst!
Kunde till glaset min strupa jag sända,
Sedan till flickan med resten mig vända!
Kunde jag detta! men svaret blir – nej.
Munnen med strupen skall följa nödvändigt!
Då jag hos flickan ju stod mig eländigt;
Kyssas, ack kyssas! vi kunde ju ej.
Kunde dem båda i Ett jag då finna,
När på min delning jag icke kan vinna!
Kunde jag glömma – – och minnas ändå!
Sådant dock låter sig aldrig förena;
Kysser jag glaset, – jag saknar det lena,
Kysser jag flickan, – det fasta också.
Kunde den makt, som mig skapat att njuta,
Ge mig en vink för att sättet besluta! – –
Ha! hvilken blick från förföriska mön!
Glaset må stå! Han är kastad, min tärning!
Skönheten leder allsmäktigt vår gärning. – –
Glaset må stå! ty hon småler, så skön.
Aktivera autouppdatering av kommentar