Vallfärd

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Konungen äger i Husby en gård, men Gud bor nära därvid.
Dit gick vårt pilgrimståg en gruvsam bebådelsetid.

Dar bor ock jungfrurnas jungfru, älskad av mödrar och mör,
främst i sin Herres tjänst och främst i helgonens kör.

Pest var i landet. Vandrare lågo i härbärgeshus,
famnade döda varann, då dagen vart ljus.

Även bland boskap och menlöst fä var sjukdomen stor.
Blod rann i stävan, blodmjölk av getter och kor.

Mödrar födde med yttersta nöd, och ofta var fostret dött.
Dömt och förtappat tycktes allt levande kött.

Göken gol det året se’n jul, och vattnen fröso ej till.
Marken bar varken snö eller gräs, det var som en gall april.

Var ock den vintern luften full av en dov melodi.
Vinden smekte som ros och stang som törne och bi.

Då kom prästernas maning: Upp till Marias fest!
Hon som var människa själv skall hjälpa oss bäst.

Klockorna ringde vid öppen älv, men bygden var tom.
Alla voro de farna till Dalarnes helgedom.

Vagnar och gående trängde varann, och hästarnas gny,
mänskornas klagan växte från by till by.

Barnen slängde i konten på mödrarnas rygg.
Blinda trevade. Skyn var torrmörk och stygg.

Gudsman och våldsman sökte varann i sin nöd,
gingo som bröder, tiggde av tiggare bröd.

Sakta skredo vi, Husby låg för oss, öppet och stort.
Skarorna trängdes redan vid Gudsberga port.

Konungen själv gick ut ur sitt hus och drog efter älven ner.
Riddare följde hans gång under vita och röda baner.

Sorgset kring bäcken brusade ask och alm,
vajande tungt för vår dånande pilgrimspsalm.

Kyrkans golv var som is, men anleten blossade hett.
Fukten på murarna lopp som en ångestsvett.


Helge bror Staffan, han som gör under, satt på sin stol.
Pannan var blek, men ögonen lyste som sol.

Brinnande bad jag, bad för farkär och mor,
bad för åker och gruva, för folk och getter och kor.

Knäböjd jag låg, då lades en hand på min arm.
Staffan stod hos mig, hans stämma var stilla och varm:

"Unga min syster, din kind är för blomstrande skär.
Mången har rört vid din själ med blickar av syndigt begär.

Ormen smyger bland rosor i jungfrunes själ.
Endast den himmelske brudgum kan trampa den under sin häl.

Unga Eva, släpp honom in i dag i ditt paradis!
Kom, jag vill röja hans väg med ordets tuktande ris."

Munkar och ynglingar stödde mig, viskande ömt.
Synder jag sade, synder som endast jag drömt.

Bikten var fullgjord. Stapplande slet jag mig ut.
Skymningen skalv av blåst och psalmer och tjut.

Syntes ock kvinnor, häxor lika, som ryckte sitt hår,
flängde sin hud med spö, så lemmarna dröpo av sår.

Rysande steg jag till härbärgets loft på darrande knän,
fann mig i mörkret en bädd och domnade hän.

Då kom vinden, rosenvinden, törnevinden, stormande sträng,
sprang uppför trappan och rev åklädet bort från min säng.

Gud var i stormen, hans anda slog mig saligen döv och blind.
Havande vart jag av nattens vind.

Årsmot nalkas. Vårfrun hörde vår röst,
gav oss en flödande vår, en rik och dignande höst.

Soten är slocknad. Mjällvit och djup ligger snön,
hyttorna lysa skrindornas vallfärd på sjön.

Kyndelsmässa, kyrkogångsmässa, tänd dina ljus,
visa mig vägen upp till Guds hus!

Sonen av natt och anda jag bär i mitt fång.
Lång och ensam och mörk är min kyrkogång.

Åter står jag i koret för Gudsmoderns bild.
Stilla hon tronar, ser på mig systerligt mild.

Jungfru var jag, synderska nämns jag i dag.
Helga Guds moder, jag bävar, men säg: Vart du kallad som jag?

Pilten jag lägger ner på ditt sköte, o, tag
allt vad jag äger, i dag, på din kyrkogångsdag.

Turturduvor och unga duvor bär jag ej fram,
endast en gudson åt jungfrun av Davids stam.

Saliga jungfru, du som var moder själv utan man,
är det jag födde en synd, eller är det som Han?

Vintergatan 1930.


Anm. Gudsberga, kloster i Husby socken, sydöstra Dalarna, stiftat 1477 av riddaren Ingel Jönsson (Puke) och hans hustru.



Efterskörd
← Dryckesåret En såningsman → Movbook.gif
ERIK AXEL KARLFELDTS DIKTER
Hämtad från "https://svenskadikter.com/w/index.php?title=Vallfärd&oldid=8033"