Vallgossen
Hur skön bland österns skyar
Går dagen opp
Och fyller fält och byar
Med fröjd och hopp!
Ur skog och lundar skalla
Blott glädjeljud,
Och luftens skaror alla
Lofsjunga Gud.
Och molnen purpurranda
Sin blåa gräns,
Och jordens fägring blanda
Med himmelens.
Men källan står derunder
Så ren och ler,
Och lockar fästets under
I skötet ner. --
Dig, gröna äng, jag söker
Ännu en gång,
Der klara bäcken kröker
Sitt muntra språng.
Invid den gamla stammen
Min torfbänk är,
Och getterna och lammen
De trifvas här.
Här mellan löfvens galler
Är ljuft att se,
Hur morgondaggen faller
På blommorne;
Här är det lätt att höra
De sångers tal,
Dem milda vindar föra
Från dal till dal.
Här är jag van att bida
Mitt hjertas vän;
Här sjöng hon vid min sida
Om kärleken.
O lyssnen, lam! J kännen
Den huldas röst.
Snart får jag sluta vännen
Mot troget bröst.
När solen börjat blicka
Från fjällets höjd,
Då ser jag re’n min flicka,
På kullen röjd;
Då bär hon re’n i handen
För mig en krans
Af väpling, som vid stranden
Den skönsta fanns.
Och som jag hade vingar,
Jag skyndar dit,
Och snart jag henne bringar
Med lammen hit.
Här sätta vi oss båda
Och kyssas då,
Och skogens dufvor skåda
Med afund på.
Se’n sjunger hon naturen;
Och bygden hör
Min gälla pipa, skuren
Af vikens rör,
Och böljans tummel stillas
Vid insjöns strand,
Och andras hjordar villas
Till oss ibland.
Hvad blef ej herden gifvet,
Hvar finns ett namn,
Som målar oskuldslifvet
I dalens famn?
Vår rikedom vi äga
I stillhet der,
Och hjord och blommor säga,
Hur stor den är.
Ja, än då nordan ryter
På blommans graf,
Fins ingen il, som bryter
Min glädje af.
Jag söker, vintertiden,
Mitt låga bo,
Och kärleken och friden
Derinne gro.
Vid varma spiselhallen
Jag sitter glad,
Och hjorden står i stallen,
Med gräs och blad.
Jag sjunger blomstersången
I hyddans rund,
Fast sommarn är förgången
Och blommans stund.
Ty kölden kan väl isa
Min dal och höjd,
Men ej min enkla visa,
Min rena fröjd.
Om stormar gny mot tjället,
Det intet gör,
Blott lugnet bor i stället
Der innanför.
Men våren kommer åter,
Se’n vintern flytt,
Och sippans öga gråter
Sin dagg på nytt;
Då går jag ut och vallar
Min hjord igen,
Och echo återskallar
Min stämma än.
Dig, gröna äng, jag söker
Ännu en gång,
Der klara bäcken kröker
Sitt muntra språng.
Invid den gamla stammen
Min torfbänk är,
Och getterna och lammen
De trifvas här.
Aktivera autouppdatering av kommentar