Vattenliljan

Du ser Atlanten sina massor jaga
     Mot branta stranden och bli trött i striden.
     En gränslös klagan, gammal liksom tiden,
     Han vill för klippans döfva öra klaga.

Men jorden vill ej lyss till hafvets saga
     Af fruktan att förlora egna friden.
     Med gäckad längtan går Oceaniden
     Att dimmans dok kring våta kinden draga.

Från stranden vågen flyr med bruten vilja,
     Men lämnar kvar en snöhvit vattenlilja,
     Om djupets hemlighet ett vittnesbörd.

Hvem pejlar någonsin det mörka bruset,
     Som bringar sångens hvita barn i ljuset,
     Det bittra svall, som bringar blomsterskörd?

Sortera efter datum Sortera efter poäng

Aktivera autouppdatering av kommentar

Lägg till din kommentar

Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.