Venezia

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

    Jamais la tendre Volupté
    N’approcha d’une âme flétrie.
    Doux enfant de la Liberté,
    Le Plaisir veut une patrie.

Béranger.


1.

Vackra Giacinta, jag håller vid trappan,
Plaskar i gränden med sluten gondol!
Pietro, med cittran inlindad i kappan,
Kan för i afton en ny barcarol.

Persikor har jag och grekiska viner,
Eldig champagne har jag med, om du vill.
Gör blott ur fönstret ej nekande miner --
Vackra Giacinta, ack gör dig ej till!

Lägg både nålsöm och radband å sido,
Kom för att vagga på månklar lagun,
Kom och låt svalkande vindar från Lido
Smeka din tinning på kuddarnes dun!

Girigt du skyndar små läpparne pressa
Tätt intill persikans fjuniga klot.
Frossa, ja, frossa, min själs dogaressa,
Tag i ditt blod hennes sötma emot!

Skyggt på de flyktiga pärlor du smuttar;
Fradgan ur glaset fräst ner på din hals,
Glittrar som guld just där snöhvitt det sluttar ...
O, något slikt såg ej Titian alls!

Ha, gondolier, jag tror speja du vågar!
Bry dig om intet och bruka din år!
Ro så att skummet uppspritter i bågar,
Annars så rys för en kättersk signor!


2.

Lent vi glida fram på vågor,
Där det trolska månsken hoppar
I sin stålblå prakt.
Vattenstänk, likt hvita lågor,
Ifrån roddarns åra droppar,
Höjd och sänkt i takt.

Nu på Pietros cittra akta;
Pietro är en ståtlig basso,
Klangfull, stark och ren.
Vill du han skall sjunga Tasso? ...
»Tasso?» -- frågar flickan sakta --
»Hvad är det för en?»

Öde praktpalatser glida
På sin tärda grund af pålar
Dystert oss förbi.
Massan där på vänster sida,
Halft i natt och halft i strålar,
Hyst en Foscari.

Förr i prunkande gemaken
Glädjens kalk blef tömd till dräggen
Under harpackord.
Nu står salen tom och naken:
Titians dukar lämnat väggen,
Sålda åt en lord.

Råhet krossat sköldemärket:
Lejonet med bok och vingar
Och med lyftad ram.
Som han yfdes öfver verket,
Omkring remnadt porthvalf svingar
Austrias snåla gam.

Segrare, som såg från stammen
Af förgyllande galèrer
Kufvad Orient,
Ve, din borg är hem för skammen,
Hem för slafvar och hetärer,
Som ditt namn ej känt!

Lethes bölja sammanflyter
Öfver sjunken Bucentoro;
Ära, allt förgått ...
Nu Giacinta tystna’n bryter:
»Se hvad ljus i Casa d’oro,
I Taglionis slott!

»Och från fjärran Marcusplatsen
Smeksamt sig i örat fäster
Regementsmusik.
Stor sak, hvem som ägt palatsen!
Österrikarnes orkester
Är dock magnifik!»


3.

Böljan kvider kring den svarta slupen,
Tunga suckar bubbla upp ur djupen,
     Och jag hör en hviskning,
Medan tärnan hör en wienervals:
»Mitt Venedig, se’n du mist din ära,
Känns ej lifvet lätt och ljuft att bära?
     Smyger gyllne bojan
Ej behagligt kring din vackra hals?

»Adrias yngling, fattar du din heder
Att få stickas in i tyska leder?
     Hvita vapenrocken
Sitter prydligt på en välväxt slaf!
Känner du väl värdet af din lycka
Andra i din ordning att förtrycka?
     Ungerns, Danmarks jämmer
Är en seger just att skryta af!

»Du lagunens blomma, blonda tärna,
Du, som konstens furstar målat gärna,
     Du, som frie männer
Fordom hyllade med sänkta stål,
Tycker du ej stunden hastigt ilar,
Då din fulla barm du lydigt hvilar
     Mot barbarens skuldra,
Vaggad i hans yppiga gondol?

»Barcarol, ur sångarhjärtan sprungen,
Medan Brentas strand var obetvungen,
     Bjud nu till att roa
Främlingen, som har betalt din klang!»
Dofva hviskningen ur djupet tiger;
Böljan ljudlöst sänker sig och stiger,
     Men på Pietros cittra
Tyckte jag den bästa strängen sprang.

Sorgsna stämma, jag förstår din smärta!
Sorgsna stämma, hur du skär mitt hjärta!
     Arma, fallna drottning,
Se, af blygsel står min kind i brand!
Sköna flicka, som jag ville vinna,
Du skall icke blifva min slafvinna.
     Gondolier, tig stilla,
Tills du fraktar friheten i land!



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.