Palatset Mocenigo
där BYRON bodde i Venedig.
Det är så mörkt och så öde
I Mocenigos palats;
Det är som om idel döde
Där hade sin boningsplats.
Acacian grönskar stilla
Bland gårdens förväxta snår,
Men ingen fågel hörs drilla --
Blott tystnad, tystnad här rår.
Det hvilar en dof beklämning
På denna de dödes borg,
Som hyst i sin gråa lämning
Den mörkaste männskosorg.
En flyktig timme här dröjde
En biltog sångaresvan;
Men snart han med brus sig höjde
Mot rymdernas ocean.
93
Nu är det så mörkt och öde
I rum, där skuggorna rå.
Tyst, nattvind, väck ej de döde!
Hvi jämrar du ständigt så?
Då vindarne hvina skarpa
Bland trän på förvildad gård,
Man hör från en brusten harpa
Ett klagande, gällt ackord.
Och stundom, då månen målar
På fönstret i morisk stil,
Man sett i dess skygga strålar
En ädel och blek profil.
Aktivera autouppdatering av kommentar