Vindarnes sång om Isola bella
Säg känner du ön i speglande sjö,
Där Alpernas stormar som hviskningar dö?
Med lunder och stoder höjs hon ur vass
Och stiger, terras på terras.
Regnbågen skön
Är ram omkring ön
Och brokigt målar
Springbrunnarnes strålar.
I kronornas skymning susar det matt
Af suck, af kyss, af ljufva godnatt.
Här bo vi så gärna, trifvas så godt,
Bland snäckpyramider, bland skinande slott.
Vi lekte en gång i lagrarnes topp;
Då skrämde en främling oss opp.
På luftig tå
Vi flydde, vi små,
Som amoriner
Med bäfvande miner --
Han ristade, stolt som ställets monark,
Battaglia in i stammarnes bark.
Då skulle du sett hur härlig han var:
Hans spår blefvo kyssta af stormen, vår far.
Hans panna var lugn som huggen ur sten
Och lyste likt Alpernas sken.
Hvar vingad pilt,
Som skalkades mildt,
Med båge väpnad,
Blef mållös af häpnad.
Vi kröpo tillsamman, döda af skräck,
Bak mandelblom i doftande häck.
Han gick som ett tordön rullar sig hän,
Likt tårpilar lutade lagrarnes trän.
Förvandlad vi tyckte nöjenas ö,
Där aldrig hans minne kan dö.
Vi skyggt se åt
I hvar och en båt,
Hvars segel svälla
Mot Isola bella:
Har ingen af dem en hjälte i förn?
Så kvaft det känns kring himmelens hörn.
Aktivera autouppdatering av kommentar