"Neros gyllene hus"

Till Henrik Ibsen

Jag vandrar omkring på en sträcka
Af sjunkna palatsers grus,
Där mossor muren betäcka
På Neros gyllene hus.

Den grund, där ogräs slår rötter,
Var förr polerad och rik:
Där stampade kejsarfötter
På speglande mosaik.

Och här, där ödlorna leka
Och fjäriln fladdrar förbi,
Ha senatorer stått bleka
För Nero i raseri.

Nu murgrön frodas och kryper
Omkring cæsarernes bo
Och skrifver i gröna typer
En dikt om minnenas ro

På ramlade härskarsäten
Historiens dom blir dömd.
Den lyder: glömd och förgäten,
För evigt förgäten och glömd!

Du är blott en vanlig backe,
Palats, som sjunkit i grus!
Nu trampar min fot din nacke,
Du Neros gyllene hus!

Tro aldrig att jag beklagar
Din flyktade prakt och glans:
Ve dig och de forna dagar,
Då icke friheten fanns!

Hvad kan en ruin väl vara
För tidernas yngste son?
En kulle, en mullhög bara
Att se en utsikt ifrån.

Se! Solens kula sig sänker
Bak pinjer och blåa berg;
På Coliseum hon blänker
I brunröd, glödande färg.

Hon stänker en purpurdroppe
På Buonarottis kupol.
Då allting är mörkt däroppe,
Har du sagt godnatt, o sol!

En gång, då solen går neder
I purpur och guld, som nu,
Och nickar farväl till Eder,
I eviga kullar sju,

Då skall hon Roma betrakta
Och småle odödligt gladt,
Som ville hon säga sakta:
I gamla tider, godnatt!

I morgon lämnar Sankt Peter
Med suckan sin Vatikan.
Kring all naturen det heter:
Nu vaknar den store Pan!

Det varma, rörliga lifvet,
Som bundet i bojor frös,
Af kufvande tvång omgifvet
Och osällt se’n hedenhös,

Ur tusen knoppar det bryter,
En yster, kaotisk vår,
Och hafvet af glädje ryter
Och Tibern jublande går.

Att sjunga vaggsång för slafvar
Hesperiens vind var för god,
För god att sucka bland grafvar,
Där lagern på hån blott stod,

För god, att präster och skälmar
Sig skulle bada däri; --
Kring hjältars buckliga hjälmar
Han sveper nu stolt och fri!

På blomsterbeströdda gator
Det vimlar af frie män;
Det åker en triumfator
På Via Sacra igen.

Bort, bort med Sankt Petri nyckel
Och multnade helgonben!
På vantrons ömkliga gyckel
Såg solen för länge re’n.

Bort med den dumma gestalten
Ifrån Trajani kolonn!
Den är ej af rätta halten --
En bättre vill tidens son!

Ställ upp på pelarn en annan:
En genius, som blickar fritt,
Med flygande lockar kring pannan
Och mössa af frygisk snitt!

Men synes dig sockeln för ringa,
Tag Neros gyllene hus,
Att genien fram må springa
För dig i sitt rätta ljus.

Den krönta mitran skall rysa
För bilden, som sträfvar mot skyn,
Men solen aldrig belysa
En större, skönare syn.