En familj

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Stolt mannen bär sin kalabreserhatt
På rika lockar, mörka som en natt.
Från breda skuldror glänser en karbin;
Att den är laddad, ser man på hans min.

Af mannakraft står ådern spänd och varm
På muskelfyllig och svartluden arm,
Och blicken hvilar, full af eld och lif,
Uppå hans späda barn och unga vif.

Hur skön hon är, hon, med den bruna hyn,
Då doket skuggar djärfva ögonbryn!
Hur trånfullt simmar ögat af gagat!
Men lika lätt det kunde blixtra hat.

Den lilla knubbiga keruben trifs --
Gud, hvad han skriker för att få till lifs!
Ej modersbarmen kan han unna frid --
En sådan liten vildsint Romulid!

Till gruppen hör en åsna och en hund,
Ett halmstrå hänger ifrån åsnans mund.
Där har du en familj, komplett och hel, --
Fast målad ej precis af Raphaël.

Njut, unga par, din fria, friska fröjd,
Och locka änglar ner från himlens höjd!
Och du, din lille skälm, som skriker så,
Må du bli sams med dina syskon små,

Må kopporna gå mildt förbi din hud,
Sandaln och getskinnsjackan bli din skrud.
Blir du som far din en bandit -- får gå!
Men tag blott aldrig rock och stöflar på.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.