Till Mollberg på post vid Kungsträdgården

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind,
 stilla på din post — fältväbeln befaller —
 stå som en docka rödblommig och trind
 inom Floras grönskande galler!
 Präktig med tofs din blanka karpus
 lyser i fronten bland bajonetter.
 Stolt dina ben med vita stövletter
 trippa beständigt kring gångar och hus.
  
 Bror min, din uppsyn förråder ett blod,
 som med våld och mord ur hjärtat uppstiger,
 så att du verkligt kan kallas för god,
 när du bara skyldrar och tiger...
 Se, var han vandrar med sitt gevär,
 lång och högbröstad, breder i truten —
 halsduken svart, stångpiskan uppknuten,
 hårlocken pudrad, uppvecklad och tvär.
  
 Men inom gallret vad blomstrande prål,
 sammanvridna valv, blompottor och stoder,
 bugningar, nigningar, löjen och skrål,
 vid ett sorl af sprutande floder!
 Stolt här och där med dyrbara släp
 mötas och trängas heridnnor, grevinnor.
 Nedslagna män, högmagade kvinnor
 sitta på säten bland krukor och skräp.
  
 Se, huru Flora hon öppnar ett fält,
 som det lystna ögat rör och fötjusar!
 Titta åt gallret...Hur sa du?...Jo, snällt
 trädgårdsmästarn gångarna krusar.
 Inom en list av buxbom och grönt
 ritade namn i hundra fasoner!
 Nejlikor täckt bland röda pioner
 sira var vinkel och lukta så skönt.
  
 I perspektivet, så långt som du ser,
 inom dessa murar, fönster och rutor
 Orfeus Flora sin dyrkan nu ger
 vid cymbaler, flöjter och lutor.
 Fordom förtjuste denna vår park
 Grenzer, La Hay, Anzani, Camilla.
 och dessa trän, så lugna och stilla,
 delat sin skugga åt landets monar.
  
 Se, där på bänken med mandom och hull
 sätter sig en kämpe...Iris han klappar...
 rustad i stövlar, med bälte av gull
 och i rocken glimmande knappar.
 Under en skuggrik och susande gren
 lutar en ann sitt huvud på armen:
 sömnig och varm med handen i barmen,
 ler han och pustar, vanmäktig och klen.
  
 Skyldra — se, löparn han trippar så snäll
 med sitt blåa skärkp och gullgula tröja
 framför två hingstar, som stolt vid en smäll
 sina halsar gnäggande höja.
 Bullrande hörs en gyllne kaross,
 där som en kusk han kröker och väjer;
 bakpå en turk bland fyra lakejer
 gungar så frodigt med sprakande bloss.
  
 Åldrig i purpur med stjärna och band,
 går en landets drott — strax Mollberg han spritter,
 ropar: "Gevär!", tar musköten i hand,
 skyldrar långsamt, trotsig och bitter.
 Stolt, med en plym, i glimmande dräkt,
 nyter och spänd, framstiger en annan;
 röd emot soln, med hatten för pannan,
 blixtrar på fingret juvelent så täckt.
  
 Himmel, vad bugningar, höghet och damm!
 Klang, vad silversmidda, tjocka boräser,
 vindögda, torstiga, froma som lamm,
 med en trut, som idliga blåser!
 Bergström, kutryggig, rödblå och tjock,
 med gula uppslag, fingrar bassongen;
 och bland enflock, som sorlar på gången,
 välvas av mässing två glimmande lock.
  
 Gosse — en gång om du stupar i fält ...
 Ser du arsenalen — pryd dina anor!
 Mars har oss båda vår svepning beställt
 inom slitna blodiga fanor.
 Där skall din sabel hänga vid min,
 rostad i blod och krökt i kosacker;
 skjortan, du bär, skall blodig och vacker
 teckna de kulor, som träffat ditt skinn.
  
 Mollberg, gutår! Vad slog klockan, kamrat?
 "I Jakobi torn står säjarn på åtta."
 Fruktar du ej? "Nej, kungens soldat
 fruktar aldrig bröstet att blotta"...
 'Skyldra, marschera, stå, division!
 skyldra, lös av, stå rätt, alla nio!
 Räta er, marsch!' Vad slog hon nu? "Tio
 brandvakten ropar på slaktarhusbron."

Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman, 1790)


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter