All lifs och lefnads springekälla

Sjätte psalmen i Odæ Sveticæ.

VI.

Hwad himmelska kraft, som wäcker opp
Hwart ädelt sinne, själ och kropp,
At hugna sig och blifwa kär,
Är alt thet godt och wackert är!

1.
All lifs och lefnads springekälla,
Jag menar tig o kärlek ren;
Hur skal jag titt beröm framställa?
Titt mästa lof är dock titt mehn:
En himmelsk tunga borde mig,
Om tig at sjunga wärdelig.

2.
Tå et oskapadt hisk'ligt öde
War, si thet dock alsintet war:
Gud sjelf af kärleks öfwerflöd
Then ganska werlden skapat har,
Af Gud blef kärlek först utsänd,
Til Gud bör hon ock blifwa wänd.

3.
Ho är som än titt lopp förmenar,
Hur' är tin magt så underbar,
Jord, himmel, watn tu förenat,
At thet lif får, som lif ej har,
I elden har tu titt hemwist;
Tu äst i werlden först och sidst.

4.
Förutan tig är alt i tystnad,
Obygg'ligt mörkt, iskalt och dödt:
Med tig är alt i ljuflig lystnad,
Frögdsamligt, täckt och som upfödt;
Som norden för all segelnål,
Äst tu för all natur et mål.

5.
Et urwerk snart af gången stadnar,
När thet ej har sin tyngd och wigt,
All wår beställning samma sannar,
När then ej är af kärlek qwick;
Så är wårt lif en orklös död,
Wår hug en dröm, wi sjelfwe en söd.

6.
Tu äst som ädla hjertat adlar,
Thes nedrig tanka är thin sot:
Förutan tig man bittid' tadlar;
Dock kommer aldrig fot för fot.
Tu äst en drift utii wårt blod,
Tu orkar, styrker alt wårt mod.

7.
Til dygd och ära tu osz retar,
När hjertat undfår tina skick,
Med flit och ifwer thet arbetar,
At följa fort titt råd och skick.
All swårhet gör du lätt som strå,
Til thes man dock titt mål kan nå.

8.
Til konst och läro tu osz lockar
Med sockersöt wälsmaklighet,
Stor ting förståndet underbockar,
Med en förtwingad' lämplighet.
Ther tu titt tjäll har slagit ner,
Owett och grofhet man ej ser.

9.
Til ro tu wåra tankar böjer,
Som wist thet högsta goda är,
Alt hjertegnag ur wägen röjer,
Som arga sinnen möta plär.
Tu äst thet starka werldens band,
Som sammenhåller folk och land.

10.
Omsigtighet utaf tig läres,
Råd blir tin såta följeslag,
Förfarenheten af tig näres,
Som bättre dömes dag från dag:
Til thes thet fast i sanning får:
Thet onda flyr thet goda står.

11.
Skönheten snart sit wärde miste,
All ögons strålar wordo stumm;
Hwad gåfwor än snart ingen wiste,
Men får man kärlek litet rum,
Som blixt och åska genomstår,
Slik kraft genast känna får.

12.
Han gör at folk hwarandra möta,
Med hjertefrögdig höflighet:
Han gör at wänner trohet sköta,
I all som störst ljuflighet:
Stygg' ord och werfullt samwetstolk,
Tu lämnar köld och mörksens folk.

13.
All werldens sorg tu underkufwar,
Uti tig sjelfwan wederqweck:
Hwad ampert är tu os< förljufwar,
Ja til wår sista andedrägt:
Tu swalkar hotand hjerteglöd,
Ger sinnes ro i kroppsens nöd.
 
14.
Thens blod, som tu har öfwergifwit,
Är i sit lif fast wärr' än döden:
Tu ondskan har från honom drifwit,
All dygdelust wårt sinnebröd:
Han är sig sjelf en plågestad,
Hans werld et långligt sorgebad.

15.
Förrutnelsen tu ewigt trotsar,
Tin är och blir ju segren än
Hwad tid och ålder sönderkroszar,
Hopsamkar tu til lifs igen:
Hwad jordiskt är, til jord förgås,
At kärlek åer wederfås.

16.
När jag en ting mig för til sinnes,
En nyck mit hjerta sätter an:
At intet godt i werlden finnes,
Som någonled's ej skada kan;
Ju högre en ting af wärde är,
Ju större last thes miszbruk bär.

17.
I solen är ju elden finer,
I jorden är han jord bemängd;
I Gud som sjelf ren kärlek skiner,
I syndigt hjerta är han wrängd
Dock om förnuft osz råda får,
Blir osz en ständig kärleks-wåhr.

18.
Ty älskom nu hwart red'ligt sinne,
Thet wackert, godt och ärbart är,
Hat, afwund, ondska, sorg förswinner,
Som blod och mod förtära plär,
Så får wår hjertan kännas wid
At wår tid är en gyllen tid.

• I. Wår högste Herre Gud
• II. Thet wida wilda haf
• III. O huru wäl är dock den själ
• IV. Hwad är dock werldens wäsende?
• V. Stämmer up i sångarinnor
• VI. All lifs och lefnads springekälla
• VII. Hur fåfängt är alt hwad med ifwer
• VIII. Fast mycket, mycket godt har Gud osz menn'skiom gifwit
• IX. Hwad är thet åt at jag mitt sinne qwäljer
• X. Alt efter Guds behag