Hur fåfängt är alt hwad med ifwer
VII.
En trogen wänskaps ljuflighet
Jag rätt wid intet likna wet,
Om then nu fins i Ägtastånd
Hwad hjertlig ljufligt hjerteband.
1.
Hur fåfängt är alt hwad med ifwer,
I mensk'lig hjerta efterstån;
Ther wid ock lycka dock kullrifwer,
Alt hwad er hog sig fäster på;
En trogen wän och roligt sinn'
Är aldrastörsta skatten min.
2.
En Konglig spira kan snart wändas
Uti en ringa herdestaf,
Argirnghet kan aldrig ändas,
Förr än hon tränges ned i graf,
En trogen wän och roligt sinn',
Blir aldrastörsta äran min.
3.
Gullbojor mer än dyrt then köper,
Svin sig til träl åt mammon ger,
Wällust som snarast framom löper,
Som blixten stor och är ej mer.
En trogen wän och roligt sinn',
Blir aldrastörsta lustenn min.
4.
The konstwerk som naturen pocka
Är en skenfager ögnefrögd,
Te måste sig för tiden bocka,
Och lämna hjertan ringa nögd.
En trogen wän och roligt sinn',
Tar tiden aldrig ur mitt minn'.
5.
När jag min sinnen widt utsänder,
At hämta til förnuftet fram,
Hwad werlden täckligt förewänder
Af alt sit sminkegods och kram:
En trogen wän och roligt sinn',
Blir billigt största skatten min.
6.
När jag min hog än längre följer,
Hwar mig min skatt blir uppenbar,
På twiflans haf bland många böljor,
Min styrsel himmelen på sig tar,
Och förer til then blida strand,
Thet hederwärda ägta stånd
7.
Tå jag orörlig hus mig bygger,
På dygd och trohets kalla grund:
För all hogrättning anfall trygger,
Ej agtar all mans marga fund;
Ej afwunds onskofulla land:
Ty prisar jag mit ägtastånd.
8.
Är jag ej rik af gyldne stycker,
Som Sion Pactolus guldsand bär.
Mig himlen med sin nåd besmycker,
Och mig min del med ro beskär.
Godt nöje är en gylden sand,
Ty prisar jag mit ägta stånd.
9.
Naturen all wil jag bejaka,
At ensam lefwa ängsligt år:
Then minsta fogel har sin maka,
Then han för andra håller kär.
Alt hwad som hafwer lif och and,
Med mig the prisa ägtastånd.
10.
Om sorgemoln mig stundom drifwer,
(Som lusten aldrig klar ej står)
En gäng ther solen sönderrifwer,
När Gud så wil thet öfwergår:
Imedlertid hans nådes hand,
Mig lisar i mit ägtastånd.
11.
Solblomma röd af kärleksminne,
Sig skickar efter solen sin;
Altså ock jag med ärsamt sinne
Skal gå tilhanda wännen min.
Godt hjertelag är ju thet band,
Som gör thet rätta ägtastånd.
12.
Hwad lust at le när kärlek drifwer,
Then råda bör sig gör til träl;
När i twå makars kroppar blifwer
En innerlig förenad själ!
En är thens andras högra hand,
O himmels ljufwa ägtastånd.
13.
Ack! af men thet står ej at önska,
Ty grymma död kund' borta bli;
Dock skal i ewig tider grönska,
Min wän, hos mig titt wälde fri,
Så segrar öfwer magten tin
En trogen wän och roligt sinn.
- I. Wår högste Herre Gud
- II. Thet wida wilda haf
- III. O huru wäl är dock den själ
- IV. Hwad är dock werldens wäsende? [1]
- V. Stämmer up i sångarinnor
- VI. All lifs och lefnads springekälla
- VII. Hur fåfängt är alt hwad med ifwer
- VIII. Fast mycket, mycket godt har Gud osz menn'skiom gifwit
- IX. Hwad är thet åt at jag mitt sinne qwäljer
- X. Alt efter Guds behag
- ↑ Vers 2-6 finns ej. Troligen tryckfel av sifferföljden, i den här använda förlagan från 1786, då texten ger ett logiskt sammanhängande helhetsintryck.