Wår högste Herre Gud

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

I.

Gud är god och godt är alt,
Hwad hans godhet har befalt.

1.
Wår högste HErre Gud,
Som alting wäl har lagat,
Han af sit milda råd,
I nåder så behagat,
At alt hwad jordiskt är,
Hwad under månades ring
Begrips, thes wäsend är
En oförwansklig ting.

2.
Snartt watnet stilla syns,
Snart thet ock öfwerswallar
Skog, åker, äng och mark,
Skön hus och lustig hallar;
Snart sjunker thet i jord,
Och hafwer ther sit lopp,
I ådror af och til,
Som blod i menn'skio kropp.

3.
Snart stiger thet i högd,
Tå plägar man thet kalla:
En dimba, tökn, moln,
Snart plär thet jordwärts falla,
Tå heter thet et regn;
Kalt, blir thes is och snö:
Är watten sen som förr,
När thet blir smält i tö,

4.
Rätt slik förandringslag
Är jorden undergifwen,
Snart är hon jord och snart:
Til gräs och örter blifwen;
sen förtäres opp:
Thet förr war jord blir tå
Til senor, kött och kropp.

5.
Men som alt watn sist
Til hafwet åter länder;
Altså hwad jordiskt är,
Til jorden åter wänder
Från öster, wäster, sö'r
Och från wår kalla nord,
Så wi til samma mål,
Wi läggoms ned i jord.

6.
Är thet ej klagan wärdt,
At wi Guds ädla gåfwor:
Wår ungdoms mod och magt,
Mång jodsens sköna håfwor
Ej längre til wår lust
Och nöje njuta få;
Bäst wi thermed omgå,
Så måst' wi ther ifrå.

7.
Regnbogen månglet syns,
Tå han sin himmel målar,
Strax är han swunnen bort,
Ej mer med färgor prålar;
Så går thet med wår kropp,
Han är en bildad mull,
Nu står han stark och rätt;
Straxt signar han omkull.

8.
I spånor, halm och strå
Eldslågan lätt uptändes;
Men se dock til hur snart
Han brunnen är och ändes;
Så går thet med wårt lif,
Som sig så täkt framter,
Nu lyser thet så Ljust,
Straxt synes thet ej mer.

9.
Ack! himmel hwi är dock
Wårt lif så stackot blifwit?
Hwi har naturen ej
Osz tusend år medgifwit?
På hwilken wo Guds werk
På jorden måtte se,
Alt til den Högstas lof,
Och wår förnöjelse.

10.
Men hwad, ack! hwad wil jag
tig, min Gud, förskrifwa!
Wil jag med mit förnuft
tin rådkammar klifwa.
Förlåt, o store Gud,
förlåt min öfwerdåd,
Wi farom wil; men tu äst
wis i all tin råd.

11.
Thes jag med all min hog
uppå tin godhet tänker,
Och til then wisza tröst,
mit hela hjerta länker.
Om nu en sorgedag
min kropp bortröfwar hän,
Skal sist en glädjedag
mig honom ge igen.

12.
Ty wil jag aldrig mer
i sorg mig öfwergifwa;
Men uti lif och död
wid roligt sinne blifwa.
Wilt tu mig kalla nu,
wälan jag är tilreds;
Wilt tu jag lefwa skal,
Min Gud jag är tilfreds.