Bärplockningen.
Att plocka små smultron åt mamma en kväll
Gick Emma med skäppan
I handen till täppan,
Och sjöng på en visa om brudstol och pell.
Då kom jag den vägen,
Och flickan, förlägen,
Strax ville fly åter till moderligt tjäll.
Men långt ej den tjusande flyktingen hann,
Tätt vid hennes sida
Jag hviskade: Bida!
Och bönföll så varmt, att dess rädsla försvann.
Andtruten, den lilla
Stod rodnande stilla,
Och gaf mig en blick, som ej glömma jag kan.
Får jag dig ej hjälpa att plocka en stund?
Jag sade till henne,
Och brydda vi tvenne
Nu böjde oss ned mot en tufva så rund.
Men hur vi oss böjde,
Det länge ej dröjde
Förr’n jag kom för nära till plockerskans mund.
Strax utbrast hon, röd som det doftande bär:
»Ack, nej! hvad är detta!
Jag nog skall berätta ...
Ja, jag skall berätta hur ... elak du är».
»Förlåt! jag ej visste ...
Jag plockade miste,
För smultron jag tog små korallerna där.»
Hon ville se ond ut, men hemligt hon log.
Med öga i öga
Vi plockade föga,
Tills åter dess läppar för smultron jag tog.
Hon hördes ej klaga,
Och snart fick jag taga
Så många jag ville. Det aldrig blef nog.
Då suckade flickan: »Du elake! som...
Ej smultron får mamma!» – –
»Ack! det gör det samma!
Hon skall få en måg nu i stället, kom, kom!»
Till hyddan vi lände.
Hvad hände? hvad hände?
Jo, fästmö jag hade, förren kvällen gått om.
Aktivera autouppdatering av kommentar