Konsten att vara glad.
Det finnes fasligt många konster till,
Men blott med en till botten gå jag vill:
Den där att kunna vara glad beständigt,
Om världen går än aldrig så eländigt.
Den konsten bättre är än poesi;
Ty denna kan man gärna låta bli,
Och lefva lika bra, dess klang förutan,
Men glädjen mer nödvändig är än lutan.
Hvar glädjen icke finnes, ger jag ej
Ett enda öre för det andra, nej!
Ty han likväl är lifvets hufvudsumma,
Och de som säga annat äro dumma.
Så lefve glädjen! Hurra! lefve han!
Med poesien får gå, som bäst det kan.
Emedan om en konst jag ämnar skrifva,
Bör jag väl också några regler gifva.
Det är det värsta! Men jag skulle tro,
Att dessa regler i hvart hjärta bo,
Fast än, gudnås! de ofta nog förkväfvas
Af män och förmän, som allt jämt förhäfvas
Och täfla att en stackare få ge
På förhand ett begrepp om helvete.
Men ack! för detta bör ej glädjen svika,
Ty inför Gud vi äro alla lika.
De hade godt när som de lefde, visst,
Men se: den skrattar bäst, som skrattar sist.
Ett »råttfritt magasin» man först bör äga,
Där man sin gärning utan sorg kan väga.
Det heter samvete, – och lycklig den,
Som det besitter ograveradt än!
Han kan förnöjd åt hela världen skratta,
Om tiderna bli aldrig så besatta.
Och får han hvarken titlar eller band,
Så får han likväl rolig sömn ibland;
Och får han ej i nådens sol sig värma,
Så kan han under himmelns gå och svärma,
Och hoppas med en stadig tillförsikt
På en utmärkelse af mera vikt;
Ty den, som ej har pantsatt samvetsfriden,
En härlig krona vänta kan med tiden.
Secundo bör man vara litet kär,
Men aldrig mycket, det åt fanders bär!
Ty icke vet jag något mer odrägligt,
Än se en karl, som älskar ... outsägligt.
Då duger han ju platt till ingenting,
Men tänker bara på att byta ring.
Det ädla uti lifvet och det höga
Förflyga såsom dunster för hans öga.
Hans tanke, likasom magnetens nål,
Står till ett enda bräckligt föremål.
Han går och pustar uti lunder gröna,
Och drömmer om sin fula eller sköna,
Som sällan bryr sig om hans bittra kval,
Men drömmer om kostymen nästa bal.
Han bär sig åt liksom ett våpigt barn,
Och hjälper »henne» till att nysta garn,
Och gläder nästan sig till döds åt nåden,
Om han i hennes nål får fästa tråden.
Hvad fröjd, om han af hennes hand kan få
Af simpelt gräs ett enda litet strå!
Han vid sitt hjärta gömmer boskapsfödan,
Och vore färdig att ta hela grödan.
Hvar enda tanke är en dumhet då,
För kärleken oss Gud bevara må!
Jag menar den, som stinger jämt och bränner,
Och som till mesar snart förvandlar männer.
Med glädjen är då alldeles förbi,
Finns väl en smula af förnuft häri?
Nej, – kära själ! – ack detta blott besinna:
Hvad skymf att stå som narr inför en kvinna!
Blott litet, litet kär du vara skall,
Men kunna, när som helst, bli åter kall,
Och dig till något högre syften vända,
Än trånadsblickar mot en flicka sända,
Som sörjer dig halfannan dag kanske,
Men sedan mot en annan börjar le.
En vän, så kallad, bör man också äga,
Dock icke för att hemligheter säga.
Dem bör man aldrig bjuda honom på,
Men hellre på ett »gläschen» då och då.
Om knäckt han blir, man frukta ej behöfver.
Att han förtroendet då kan ge öfver,
Men mången har jag här i världen känt,
Som detta i en hastig vändning händt.
Hvad vänskap angår i en högre mening,
Så är den en besynnerlig förening,
Som aldrig bär sig rätt i tidens längd,
Jag därpå sett exempel uti mängd.
I denna egennyttans tid ej heller
Den trifs, om ej bland pojkar och mamseller.
Sist bör med litet man sig tycka säll
Och se i plånboken hvar enda kväll.
Om då man finner gula eller gröna,
Så är det mycket bra; men om de sköna
Flyttfåglarna hå farit bort, – nå, ja,
Då låter man ock detta vara bra.
Man skall blott tänka så: Stor strunt i skatten!
Det heter: Stundom vin och stundom vatten.
Om jag i morgon ej får fukta tand,
Så får jag trycka min huldinnas hand,
Och får jag ej se drufvans safter blöda,
Så får jag kyssa läppar purpurröda,
Och får jag icke höra bacchisk sång,
Får jag med henne hviska dagen lång. –
Men om ock hon försmår sin kärleksgåfva ?
Nå, – då så lägger jag mig ned att sofva.
Aktivera autouppdatering av kommentar