Frieriet.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

   Lika svårt det är att fria,
Som det lätt att älska är.
Långa år jag i Maria
Varit blygt, men dödligt kär.
Allting annat utom detta,
Hade re’n jag henne sagt.
Att i ord min känsla sätta,
Stod omöjligt i min makt.

   Men en kväll jag hastigt sade
»Det i morgon promt skall ske!»
Som en hjälte jag mig lade,
Som pultron jag vaknade.
Darrande i alla leder,
Svor jag dock att vara man,
Och jag gick i salen neder,
Där jag henne ensam fann.

   Flickan vardt så röd om kinden,
Ett »god morgon!» mot mig klang,
Och så snabb som hvirfvelvinden
Jag till hennes sida sprang,
Tog dess händer, ömt dem tryckte
Och i sköna ögat såg. –
Och, vid Gud! jag nästan tyckte
Att uppmuntran däri låg.

   Och jag stammade: »Jag borde ...
Ville ... säga dig, Mari ...
Om jag bara visste ... torde» ...
Men nu var mitt mod förbi.
»Bästa du, hvad kan det vara?»
Frågte hon, och mildt hon log.
»Nej! jag kan det ej förklara», –
Sade jag. En suck hon drog.

   Handen tog hon strax tillbaka
Och gick bort, helt misslynt se’n.
Nu jag ropte: »Blif min maka!»
Men då var hon ute re’n.
»Nej!» – jag sade – »morgonstunden
Duger ej för frieri.
Om den ock bär guld i munden,
Bär den inga ord däri.»

   Middag kom. Med kinden lutad
Emot handen flickan satt.
Och nu kom jag fast beslutad. –
Vid min åsyn till hon spratt,
Såg på mig och sade stilla:
»Ack! min vän, hvad fattas dig?
Om det händt dig något illa,
Så förtro det tryggt åt mig!»

   »Tro mig, – ack, Maria lilla!
Detta är just hvad jag vill.
Ja, det händt mig något ... illa.»
Åter teg, försagd, jag still.
»Store Gud! hvad kan det vara?
Säg mig det, så är du snäll!» –
»Ack, Mari! jag skall förklara,
Skall förklara det i kväll.»

   Åter gick hon. Liksom fallen
Ifrån skyarna jag stod.
Fast hon hjälpte mig på trallen,
Hade dock jag icke mod.
»Nej», – jag sade – »middagsstunden
Duger ej för frieri.
Om den än bär mat i munden,
Har den brist på poesi.»

   Kvällen kom. När skymning vida
Ikring land och haf sig lagt,
Flög jag till Marias sida,
Drifven af en helig makt.
Fram utur sin bana tvenne
Tvillingsstjärnor syntes gå,
Och jag hviskade till henne:
»Låt oss vandra som de två!»

   Hårdt behöfde jag ej skaka
På den frukt, som mogen var.
När jag bönföll: »Blif min maka!»
Fick jag kyssar blott till svar.
Och jag tänkte: »Aftonstunden
Passar bäst för frieri,
Ty den namnam ger åt munden,
Och den lägger ord däri.»



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.