En röfvarhistoria.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

  En riddare drog
Igenom en skog
Och såg bland dess åldriga stammar
En tärna, så skön; –
Den blomstrande mön
Hans eldfängda hjärta anammar.

  Som turturn han kvad
Och knäföll och bad,
Att det månde stenar beveka:
»Mitt hjärta jag mist,
Du tog det, för visst,
Att grymt med det samma få leka.»

  Men skogsjungfrun log:
»Drag aldrig i skog,
Du finner hur lätt man blir röfvad!»
Och munter och yr
Med rofvet hon flyr,
Men riddarn red hem, så bedröfvad.

  Men åter helt snart
Han vågar en fart
Att taga revanche på den sköna.
Hur brinner hans blod,
Hur stiger hans mod,
När henne han ser i det gröna!

  »Dock – anfallsvis må
Till väga jag gå!
Jag var en pultron här om dagen!» –
Han gör, som han sagt.
O, kärlekens makt!
Allt mattare blir han afslagen.

  Han segrar till slut, – – –
Och flickan brast ut
I tårar, af ånger bedröfvad.
Men riddaren log:
»Gack aldrig i skog!
Du funnit, hur lätt man blir röfvad.»



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.