Ett fruntimmersbref, med postscriptum
Ett fruntimmersbref.[redigera]
Med postscriptum.
Söta, lilla, snälla Du!
Någonting högst viktigt nu
Har jag, vet du, att berätta,
Men, för all del, nämn ej detta,
Icke för en kristen själ!
Bara tyst! förstår du väl?
Tyst, för Guds skull! söta Lina!
Framför allt så låt ej Mina
Veta, hvad jag säga vill!
Snälla du, tig bara still!
Vet då, – men du pratar sällan,
Och det blir ju oss emellan?
Icke sant? Din karaktär
Mig en säker borgen är ...
Hör då, – men jag ord ej finner,
Handen darrar, kinden brinner,
Och min ... nå, rent ut, min ... barm
Höjer sig så varm, så varm.
Vet då, – men jag kan ju bygga
På din tystnad? Ack! den stygga
Mina törs jag aldrig tro.
Men hur var det nu? jo, jo ...
Säg hvad tyckte du om schalen,
Som jag bar på sista balen?
Var den icke söt, min vän?
Albert var förtjust i den ...
Men det var likväl ej detta,
Som jag ville dig berätta ...
Det var annat, men, mitt gull!
Bara tig för himmelns skull!
Hör då, – – men mitt hjärta klappar,
Så att jag min penna tappar; –
Ack! men säg, finns det en man,
Som med Albert liknas kan?
Ingen! Dock, det var ej detta,
Som jag ville dig berätta.
Vet då, att – att – att, men hör,
Ej din vän olycklig gör!
Vet då, att på denna balen,
Där jag bar den vackra schalen,
Ty det var i början kallt,
Blef jag, – men att säga allt
Går utöfver min förmåga! –
Söta du, mig icke fråga!
Såg du Albert denna kväll?
Hvad hans blick mig gjorde säll!
Lika säll jag sedan varit,
Men du har ju ej erfarit,
Hvad jag ville säga dig, –
Nå, välan! – men tig, men tig! –
Denna kväll till din Maria
Täcktes guden Albert – fria,
Och jag svor att bli hans – brud,
Ty hvem kan stå mot en gud?
Himmel, ack! nu står det skrifvet!
Aldrig, nej, för hela lifvet,
Ville jag att detta skett,
Ty min gud om tystnad bedt. –
Ack! men höjden af min lycka
Hotade att mig förrycka;
För att rädda mitt förnuft
Måste jag ge hjärtat luft. –
Tyst, som grafven! ty nu är jag
Riktigt rädd, och nu besvär jag
Dig, vid allt hvad heligt är,
Att mig ej förråda här! –
Gud! hvad jag är lycklig! Ingen
Ingen under stjärneringen
Kan sig göra en idé
Om min lefnads elysé. – –
Himmel! ack, nu hör jag ljuden
Af de stolta steg, som guden
Tar i trappan. Kyssars fest
Nu begynnes. Mer härnäst.
Men jag vet du pratar sällan,
Och det blir ju oss emellan?
Ja, för Guds skull trofast bli
Mot din saliga
MARI.
P. S. Om du icke tyst förblifver,
Brefvet strax jag sönderrifver.
DEN SAMMA.
Aktivera autouppdatering av kommentar