Fantasi på en gästgifvaregård.
»Tre fjärdedels mil till reserven!» – så sade
Osalige hållkarln, när stilla han sprang;
Och träskor på köpet den sköldpaddan hade,
Och såsom en klappjakt långs vägen det klang.
O ve! ett förkroppsligad! »lente festina»,
Han kommer först åter med nästa års snö.
Dess innan af väntan jag visst skall förtvina;
O, det är dock hårdt uti Småland att dö.
Min kroppsliga hydda en jordbäfning skakat
På bondkärran, denna helvetesmaskin!
Min kärlek, – den skatt jag så troget bevakat, –
Den också har ändtligen farit för hin.
Nog ömmar jag ännu, ja grufligt jag ömmar.
Dock icke i hjärtat jag känner dess stygn;
Ack, viljen I skingra arkadiska drömmar,
O, herdar! så rullen på kärra ett dygn.
Här sitter jag då på grofhyflade bänken,
Liksom en procentares stenhjärta hård,
Re’n ledsen vid lifvet, den dyrbara skänken,
Som råkade uti min dåliga vård.
Jag sjunger min svansång, må piskan bli lyra!
På hästryggen dallrade ofta dess sträng,
Och äfven för andra, än djur uppå fyra,
Med all makt hon ljöd, så allvarlig och sträng.
Farväl, du min nätta och »stålblanka» klinga,
Som ligger och drömmer om bragder i vrån!
Vårt namn i historien kanske blir ringa,
Men sådant dock gör hvarken till eller från;
Ty fänriken likafullt känner sitt värde,
Fast världen det låtsar ej riktigt förstå.
Det ädla han tänkte, det visa han lärde,
Står skrifvet på knektarnes ryggar ändå.
Och du – o, min kappsäck! så rik som Golcondas
Otömliga grufvor, Gud nåd’ mig så visst! –
Lik honom från Thebe där, – Epaminondas,
Blott en klädning har jag, bekajad med brist.
Men o! det är ädelt att likna en hjälte, –
Den tanken, den skänkte mig lifvet igen.
Mot allsköns förtviflan jag spänner mitt bälte
Och orkar väl lefva ett tiotal än.
Så vill jag de härliga taflor bekika,
Som pråla på väggen så brokiga där,
De äro af småländska skolan, den rika,
Från Jönköping spridda; (vårt Florens det är!)
Där David och Goliath slåss med hvar annan; –
Hvad teckning! hvad färgprakt! hvad rikt draperi!
Ett taktegel sitter allt redan i pannan,
Men lika kavater står Goliath, si!
Och där lärer Kristus de lärde i templet;
De gapa, som flöge där sparfvar i mund.
Men flickor! sen här – och behjärten exemplet!
Här sjunka de »Fåvitska Jungfrur» i blund.
Det brinner, det brinner i pipan för alla;
Och vekarna slockna så småningom ut;
Men ack! hvem förmår att naturen befalla?
Väl ingen bevakar sin lampa till slut.
Här träffar jag äfven de tre vise männer,
Som leddes af stjärnan till Bethlehems stall.
Kan åsnan ej blifva den fjärde, go’ vänner?
I färgprakt hon täflar med konungar all’.
Som götiska torn hennes öron sig höja
Mot stjärnan, som syns genom taket så klar,
Och mycket förstånd tycks i ögat sig röja;
Ty se, det är djupt och är stort som ett kar.
O, himmel! där hänger också vår prinsessa! –
På namnet inunder jag ser det, för sant!
Helt säkert kapitlet det femte för dessa
Konstnärer var aldrig rätt tydligt bekant.
Hvar söker jag här det som tjusar nationen?
Det sköna, det goda, hvar finnes det väl?
Ah, finge en timme jag sitta på tronen,
Så skulle jag målaren hänga, min själ!
Men där kommer skjutsen, och glad jag beträder
Min sträckbänk med tunga, åttkantiga hjul.
O, låtom oss flyga, som himmelens väder,
Ifrån ett museum, där konsten är – ful!
Men lyra! – du strandar mot detta försöket;
Den dragande kraften långt förr borde dras,
Ty ack! som en rakknif är ryggen på öket;
Den liknar fullkomligt min egen Pegas.
Aktivera autouppdatering av kommentar