Till mina björnar.
Jag jagas allt jämt, fast jag icke kan – ätas
Och äger ej mer än min syndiga själ.
Hur gärna jag ville af eder förgätas,
I grymme! som minnens mig evigt likväl.
O, kunde jag lefva i flickornas minne
Så varmt som i edert! det vore en tröst;
Men fåfängt att hoppas, ty trohet vi finne
På jorden allenast i – björnarnas bröst.
De aldrig oss svika. I växlande skiften
Så fasta som Babylons murar de stå.
De följa oss ständigt, ja, ända till griften,
Och björnarnas tår är den sista vi få.
De lämna oss icke, de älskliga djuren,
Om än de bemötas med köld och förakt.
Oss endast de se i den sköna naturen,
Och utanför dörrn stå de troget på vakt.
Hvad båtar det dock att mig skåda i drömmen,
Att högt på mitt ägande sätta ett pris?
Ack, hellre en otacksam yngling förglömmen,
Som gifvit på glömska så stora bevis!
Hvad båtar det er att mig söka så träget,
När aldrig jag hemma kan träffas ändå?
Dessutom mitt vindsrum är illa beläget,
Och vatten jag brukar i trapporna slå.
Hur hjärtligt I ömmen likväl för min hälsa!
Det såg jag, när senast i feber jag låg.
Hvad doktorn blef mutad att lifhanken frälsa!
Af sjukbesök – ack, hvilket tjutande tåg!
Jag slutligen tog mig. Så muntre och glade,
Strax herrarne stämde en jubelsång opp,
Emedan de ännu en säkerhet hade,
Bestode den ock blott i en utmärglad kropp.
Det går mig till hjärtat; men hvad kan jag göra?
Jag vet att hos er jag står mycket i skuld.
Ett råd till belöning, I skolen få höra:
»I framtiden lånen ej ut edert guld!» –
Men, för att nu närmare komma till saken,
Så skakas vår tid af finansernas storm.
En faselig penningbrist; aldrig fanns maken;
Och fattiga flickor och – rik uniform.
Jag älskar er icke; det syns, på min heder!
Jag skyr er, – ack, gören detsamma med mig!
Vik undan för mig, som jag viker för eder,
Och sluten så detta olyckliga krig!
Aktivera autouppdatering av kommentar