Stjärnorna.
Vingar, som fåglarna ha!
Bröder, hur glade
Skulle dit uppåt vi dra!
I bleka fröknar, som där uppe gån!
Jag vill betrakta eder – – nedifrån.
Det är visst djärft utaf ett manligt öga,
Men jag i själfva verket ser dock föga.
Kan jag väl också hjälpa hvad som sker?
Ej rår jag för, att jag är under er;
Det är vår Herres fel, som lät till ljuset
Mig födas fram så här i låga gruset.
– – Ack, där kom en! ... kors, där en annan se,
Som trippar fram på himmelns soirée! –
De draga undan molnens svarta slöja,
Att sina späda gudaformer röja.
Stor skada att jag ej – ack, allt för sant! –
Med dessa änglabarn är mer bekant!
Jag känner fröken Nordenstjärna bara,
Samt något litet mamsell Aldebara,
– – Och Stora Björnen ja! men den jag ser
Till leda alla dar och knäfveln ger.
De öfriga platt icke äro kända,
Likväl kan ej min blick från dem sig vända.
Hvad deras hy är hvit och superfin!
De måtte aldrig nånsin dricka vin.
Hvad de till alla delar äro söta!
Hvad deras blickar äro kärleksblöta!
Och huru hjärtligt tacksamma, till slut,
För minsta artighet se de ej ut!
De mysa vänligt och förstulet blinka,
Liksom en älskare de skulle vinka.
Ack ja! Ack ja! det är bestämdt på mig
De hjärtömt skåda från sin höga stig.
Man rår ej för, att man har kvinnotycke!
Ack, hvarför upp till er så fasligt stycke?
De högt uppsatta fröknar likhet ha
Med dem, som här på jorden oss beta:
Om kvällarna de äro ute gärna,
Och så är äfven mången jordens tärna;
De äro bleka, – våra likaså;
De bickar ge, – det våra ock förstå;
De känna tomhet i det stora hela,
Och våra äfven, det kan aldrig fela.
Men ack! på kavaljerer är det brist
På stjärnebalen, det är sant och visst:
Ty Mars och Jupiter, och hvad de kallas,
Väl kröna mångens hopp, men icke allas.
Hvad kunna också några män förslå
Bland de miljoner damer, som där stå
Och girigt efter någon ungkarl skåda,
Med hvilken gladt de kunna dansen tråda?
Att icke detta är det minsta kval,
Hvar fröken vet, som sitta får på bal.
Nu hoppas de likväl i evigheter
På några vackra, resande kometer;
Ty ingen skilde sig vid hoppet än
Att älskad bli, och minst i himmelen.
Likväl kometerna så sällan komma
Att plocka någon öfverjordisk blomma,
De göra sig så rara. Långa år
Förflyta, förr’n en enda se man får.
Men när han kommer, hvilken lust och gamman,
Som ljuft betager stjärnor alla samman! –
De gå med dubbelt skimmer upp till dans,
När de få se hans respektabla svans.
Den flyktige de alla vilja fästa,
Ty stjärnor tro sig gärna om det bästa.
De hoppas skapa om hans karakter
Och göra honom stadig, öm och kär.
Med hvilket uttryck deras ögon brinna!
De ropa oafbrutet! »Tjänarinna!
Ödmjuka tjänarinna, herr komet!
Välkommen hit! Ett ord i hemlighet!»
Men dessa herrar mycket ha att sköta,
Och, hur sig stjärnorna må göra söta
Och hålla framme sina små behag,
De göra endast kring dem några slag,
Se’n lämna dem likgiltigt åt sitt värde
Och från de blinkande dra sina färde.
Då gråta stjärnorna uti gemen
Och äro tårögda hvar afton se’n.
De må väl sörja, stackars barn i höjden,
Som jämt gå miste om den högsta fröjden!
De må väl sörja vinternatten lång,
Men – – kanske »bättre lycka nästa gång!» –
Ack! vore jag där uppe, högtuppsatta!
Så skulle jag er alla få att skratta.
Jag skulle vara mera hågad, än
De där kometerna, för kärleken.
Jag skulle lära er, hur vi på jorden
Förstå till bleka damer ställa orden,
Så att de blifva röda i en hast
Och mjuka äfven, fast de svara hvasst.
Från stjärna jag till stjärna skulle vandra
Och den jag senast såg jag skulle klandra,
Ty detta är det allra bästa sätt
Så för en himmelsk, som en jordisk sprätt.
Jag skulle ingen enda trogen blifva,
Men också ingen enda öfvergifva.
Hvar kväll jag skulle dansa om med er,
Och gå – vid balens slut – med sällskap ner.
Jag skulle – – ack, jag skulle mycket göra,
Som – oss emellan – just ej hit kan höra.
Aktivera autouppdatering av kommentar