Farväl till min värja.
(Vid erhållandet af mitt "nådiga" afsked, den 7 jan. 1846.)
Du blanka järnförtjusning
I store hjältar förutan klander,
Pompejus, Cæsar och Alexander,
Banér och Tilly och Torstensson
Samt du, den störste, Napoleon,
Som tronen högst uti ryktets tämpel!
Jag har att gifva er ett exempel,
Ett stort och värdigt för alla dar,
Så simpel löjtnant jag också var!
O, stigen, skuggor, ur edra grafvar
Och visen fram edra gamla glafvar!
Jag ser er komma. God dag! god dag!
Jag er förklarar mitt välbehag,
Men något har jag att kritisera
Vid edra bragder och annat mera:
Det klibbar blod vid er högra hand,
Och mycket oskyldigt däribland.
I alltför strängt hafven åderlåtit,
Och mången änka för er skull gråtit,
Och mången mö, genom edert fel,
Likt Bellmans Lotta, mist sin juvel.
I hoppat öfver all måttas skacklor,
Och städer, byar I tändt till facklor,
Och med de mördande, glupska svärd
I gjort det otrefligt i vår värld.
Det där var verkligen ej beskedligt,
Än mindre sedligt, långt mindre fredligt;
Det stötte något så när på skoj,
Och kunde anstått herr Kalwarstoj,
Som uti Gonzalow svart beskrifves,
(Den bästa röfvarroman, som gifves).
Hur annorlunda har icke jag
Begagnat svärdet i all min dag!!!
O! När jag jämför mig blott med eder,
Till min »favör» det orimligt leder.
Trots Wittstock, Leipzig och Jankowitz,
Marengo, Jena och Austerlitz;
Ty jag har hållit det femte budet,
Där dråp är alldeles blankt förbjudet.
Det, vill jag hoppas, är mera stort
Och mera kristligt, än hvad I gjort.
Och hvem kan neka, att ju oliven
Bör taga loven af slaktarknifven ?
Han må väl skryta, min hjältemund,
I denna heliga afskedsstund,
Då jag farväl åt den klinga säger,
Som fler meriter än solen äger,
Ty sol’n har fläckar, men hon är ren,
»Som något kväde utaf Franzén».
Hon aldrig druckit af blod en droppa,
Ej ens så mycket som minsta loppa,
Hon är en afsvuren nykterist,
Och vet ej af någon syndabrist.
O, du min blankaste »järnförtjusning»,
Som gaf i pojkåren mig berusning,
Nu är han tillstängd, vår segerban’!
Vi måste skiljas! Var det ej fan?
Fram ur din slida, att jag må se dig
Och min välsignelse sedan ge dig!
Ha! hvilket »ljushaf» min blick beta’r!
En sådan glans blott en oskuld har;
Du liknar Eva i Edens klarhet;
Dess högsta prydnad var högsta – barhet.
Det finns ej skåra uppå din ägg;
Fastän en vikingars ättelägg,
Har jag förstått att dig väl bevara,
Liksom mig själf, från den minsta fara.
Du är ett helgon bland alla svärd
Och fullt din kanonisering värd.
Ej någon nunna i Bayerns kloster,
Som får-from stammar sitt pater noster,
Af världen mindre anfäktad var,
Än du har varit i dina dar;
Och på det alla det må få höra.
Vill jag vår lefnadsbeskrifning göra.
Jag först dig köpte, som fänrik käck,
Hos hattstofferaren Utterbäck.
Dock, köpa låter så grufligt illa,
Och ingen hjälte kan ordet gilla,
Nej, jag trolofvade mig med dig,
Som det är brukligt på ärans stig.
Hur slog mitt hjärta, när först jag tog dig
I famnen, djärft, och med vällust drog dig!
Du liksom log mot din såta vän
Och bad mig göra det om igen.
Jag troget uppfyllde din begäran,
Och drömde endast om hjälteäran;
I hast beslöt jag att Finland ta
Från de »förbannade ryssarna»,
Dem jaga öfver uralska bergen
Samt suga grymt ur kolossen märgen.
Se’n skulle turkarna bringas lätt
Att dyrka Kristus, för Mahomet;
Det går så ledigt på Gud att skylla.
När man vill plocka från annans hylla.
En liten tur till Arabien
Jag därpå tänkte att göra än,
Att röfva kaffe till mina tanter
Och hemmavarande anförvanter;
Men hvart jag vidare skulle gå,
Och hvem jag vidare skulle slå,
I vida fältet jag lämna ville, –
Det fick bero af mitt eget snille.
Men, Gud ske lof! den blef aldrig släckt
Min grymma blodtörst, så hastigt väckt!
Och jag historiens vitsord äger,
Att det är sant, hvad som nu jag säger.
Ja, jag försäkrar och heligt svär,
Att ryssen aldrig jag gjort förnär
Det allra minsta. Han fritt fått mörda,
Och trycka Polen med okets börda.
För mig har hvarje mahomedan
I fred fått läsa i alkoran!
När Gud ej velat för saken strida,
Hvi skulle jag uti härnad rida?
Och därför prisar jag mig så säll,
Samt tackar ödet hvar enda kväll,
Att stolta ungdomens böljor stäcktes
Och mänskokärlek i bröstet väcktes.
Hvad dock en fänrik kan vara djärf
Och vilja medmänniskors fördärf! –
Han borde läras, och hvarje annor,
Att man af blod blott har fyra kannor,
Och att man hushålla alltid bör
Med denna dyrbara lifslikör.
Det har hon vetat, min blanka klinga,
Och den meriten är icke ringa.
Odödlig mången för mindre blef;
Man säger lättare: dö! än: lef!
Men ack! det tillhör ju fänriks-åren
Att önska människor uppå båren,
Att vilja krig i hvar enda vrå,
För att en hastig befordran få.
Dock snart förflyger väl denna lusta,
När man på mötet får gå och pusta.
Så gick åtminstone det med mig;
Jag fick en leda för kamp och krig,
Då jag beständigt soldat fick leka
Och utan uppehåll »skrufven» smeka. –
Ett möte just är en andlig död,
Som krigsartiklarna lämna stöd.
Det finns ett släkte, benämndt majorer;
De tro sig vara imperatorer,
På axeln bära de frans vid frans,
Som dem betager allt skick, all sans.
Det granna guldet dem trycker neder,
Och deras läppar ha bara eder,
Och deras hjärtan hå galla blott,
Emedan fransar de hafva fått.
Så går det ock med en häst, kan tänka,
Då han fått seldon, som präktigt blänka;
Han stolt sig kråmar och slår bakut
Och biter ilsknare än förut.
En löjtnant tarfvar ej flera strider
Och nederlag, än han stundligt lider
I allra djupaste, tysta fred,
Så snart majorerna äro med.
När endast leken kan vara sådan,
Hvem ville utsätta sig för vådan
Att på rent allvar i striden gå,
Och både ovett och kulor få?
Det förr så älskade, kära svärdet
Betydligt faller med ens i värdet,
Och slutligt blifver man nästan rädd,
Då i sin härlighet man är klädd;
Och man begynner att stilla längta
Samt till pensionsåren hoppfullt trängta,
Men denna väntan blef mig för lång
Och vapenrocken blef mig för trång
Och dessa nyheter mig för många,
Som kläckas fram utur hjärnor trånga,
Och jag beslöt i en ädel harm
Från fosterlandet att ta min arm; –
Min frihet fick jag förutan hinder,
Och nu har Svea – en hjälte minder.
Och nu, min klinga, farväl! farväl!
Jag har berömt dig, och det med skäl.
O, hulda oskuld! tag afskedskyssen
Och hvila sedan! – Men kommer ryssen,
Då vill jag draga dig åter ut,
Och med din oskuld skall det bli slut.
- Farväl till min värja. (Vid erhållandet af mitt »nådiga» afsked, den 7 jan. 1846) (5, 6, 7, 8, 9)
- Spårsnön (10, 11)
- Uppränning till en »roman» af modernaste slaget (12, 13, 14, 15, 16, 17, 18)
- Förra delen (12)
- Senare delen (15)
- Besöket (19, 20)
- Ett bataljstycke i Wouverman's manér (20, 21, 22, 23, 24, 25, 26)
- Sång på 1:a maj (1846) (26, 27, 28)
- Helpensionären (29, 30, 31, 32)
- Den blygsamma (32, 33)
- Den kloke krigaren (33, 34, 35)
- Den förståndiga flickan. (En tidsbild) (35, 36)
- En kammarjungfrus memoirer (36, 37, 38, 39)
- Inbjudning från Sveriges ungmör till Sveriges ungkarlar (I anledning af Skyddsföreningen) (40, 41, 42)
- Försoningen. En kvällscen (42, 43, 44, 45)
- Uppfinningar och påhitt (1847) (45, 46, 47)
- Uppvaknandet (47, 48, 49)
Samlade arbeten af Wilhelm v. Braun (1902)
|
|