Fjärde natten.
Mätt på buller och civilisation,
affischer, lögner och polisförbud,
där hela livet är en imitation
och talangen ersätter Gud,
han söker sig ut i närmaste skogen
att andas en stund i den fria natur --
den äldsta vännen som alltid var trogen --
och njuta livet som ett lyckligt djur.
Så står han omsider vid grinden till Bois
och läser först det långa reglementet,
ty mången fått plikta, som inte känt’et,
och här är inte att bara ta;
naturen kostat betydligt med pengar
och är ej öppen för pigor och drängar;
och man skall vara anständigt klädd,
om ej man vill bliva från parken ledd.
Om det skall vara en gärd av aktning
åt Skaparens skönaste helgedom,
då är väl formen något tom,
och saken stöter ett grand på förpaktning.
Men lika gott, han stiger på
och känner åter hur pulsarna gå;
ty blicken får sträcka sig ändlöst ut,
och bröstet andas till lungans botten --
men det är allt, ty naturen är slut,
och skogen är blott en bild av kokotten:
grann att skåda i all sin stass,
men stassen är bara gjord på karkass.
Bara sättstycken och kulisser,
gjorda efter trädgårdsartistens eskisser;
träden klippta med engelsk sax,
klippor gjutna som utav vax;
kaskader skvala från en vattenledning
och räcka knappt att döpa en hedning;
sjöar också från samma källa,
och broar gjorda à la mode de nature;
och grottor, ruiner i murgrönsparyr,
som man hos gipsgjutarn kan beställa.
Det hela är en stor teater,
där man får visa de fina later
till häst, till vagn, till velociped;
där folk, som eljest ej får vara med
i den stora världen, nu blanda kläder
med eleganta brott och förnäma laster,
och visa att också de förstå seder,
fastän de äro av hederligaste knaster.
O skog, skog! är det av harm
som löven rodna, eller är det av hösten?
Och fåglar, han I förlorat rösten
av stadens eviga, eviga larm?
Kanhända också I ären gjorda
hos fabrikör X Y et Son --
men vad tjänar här om saken att orda,
man blir ju bara beledd som ett fån!
Nej bort, långt bort härifrån,
där allt är falskt som de köpta skratten,
där trän och buskar och jord och vatten
och djur och mänskor som andas däri,
de äro blott articles de Paris;
där ända till himlens tågande skyar,
dem varje morgon åter förnyar,
de äro gjorda av skorstensrök
och ha sitt ursprung i stadens kök,
Han flydde in på en ödslig stig,
som icke hörde till promenaden,
där han fick vara en stund för sig,
till och med ostörd av kavalkaden.
Här var så tyst, att man hörde vinden
hur han susade utmed kinden,
hörde lövens fall ifrån grenen,
daggens dropp på fuktiga stenen.
Röda bokar med gyllene blad,
valnötsträdens polerade stammar;
hagtornsbäret i blodrött flammar
bland kastanjers ståtliga rad;
fina almar och slanka ekar,
stolt akacia mot himlen pekar;
allt är luftigt och fint i ton,
men han saknar den rätta tron,
känner det kyligt, naket och främmande
och så litet med känslan stämmande;
går än längre in uti snåren,
drömmande om den kommande våren --
känner plötsligt invid sitt öra
taggig kvist vid kinden röra,
känner en doft slå fram på en gång
som en ton ur en välkänd sång;
blickar upp och ser bland skeletten
av de nobla träden som fällt,
lummig, mörkgrön, en gran man ställt,
liten son av den nordiska jätten.
Han har trotsat stormar och frost,
han har levat på mager kost;
och när vinden i barren susar,
se då stiga minnena upp,
sommarsyner i solig trupp:
gröna ängar, där havet brusar,
blåa vågor, måsar och änder,
blommande vassar i lugna stränder,
vita björkar i konvaljelund,
smultronställen och abborrgrund.
Åter ser han den varma salen,
kakelugnsbrasan flammar så skönt,
julgran lyser, i ljust och grönt,
mitt bland de små som giva balen;
gamla bliva unga på nytt,
köksan ledes in från köket,
husan dras från det inre stöket,
tjänarna hava med herrskapet bytt.
Jubel-och-klang, så heter dagen,
drängen sitter i herrens stol,
pigan njuter en stund behagen
trona i soffan i helgdagskjol;
jubel-och-klang, så heter dagen,
jul och ljus och endräkt och ro:
evangelium, men icke lagen,
icke forska, men bara tro.
Griper tvivlet dig sen i kragen,
fly då genast in i ditt bo.
Ställ därute din smutsiga sko,
tills din dörr i lås du fått slagen.
Drömmande så i juletankar,
ibland träden han stilla vankar,
väcks av ropet från en polis,
som på ett ganska knapphändigt vis,
mindre artigt och mera snäset,
förklarar öppet: Man går ej i gräset.
Och jagad ut ur det paradiset,
där ormar saknas, men icke Evor,
och av naturen blott finns överlevor,
som här dock tagit det stora priset,
han kommer fram till ett nytt staket,
som döljer en okänd härlighet.
Det är en trädgård med en titel något för lång:
Jardin Zoologique d’Acclimatation.
O, Skapelsens herrar, här måste jag buga!
Aldrig hade jag ändå drömt
naturen man kunde till sådant truga,
om ock det skedde med våld så ömt.
Det är ett naturförbättringsbolag,
som vill rätta vad som är i olag,
och att det lyckats, det tro parisarna,
ty varje föremål har här medalj,
och hedersdiplom ha grisarna;
korna ha mention för sin talg;
kalkonerna bära det röda bandet,
och ankorna äro hors concours,
fasanerna spridas kring hela landet,
och duvorna ätas hos själva Véfour.
Här såg han mänskan i all dess makt,
som på naturen sin hand har lagt;
här såg han den våldförda naturen,
och det prisade herraväldet över djuren,
ja, över växterna också och mycket mera,
som nu han vill kortligen referera.
Han såg askar, ympade till ett trapez,
och äppelträn, snurrade i spiraler;
det stolta päronet, så lågt som gräs,
det kröp på marken efter linjaler;
och skogens jättar, de höga granar,
till små panacher man smakfullt danar,
och buxbom klipper man ut till gubbar,
och vinets rankor huggas till stubbar;
ja, allt det räta har man gjort krokigt,
och allt det enlätta blivit brokigt,
det stora litet och det lilla stort,
och när man fått något riktigt tokigt,
då har sitt bästa man också gjort.
Och han såg änder, som förr kunde flyga,
på marken rulla med bukar så dryga;
och såg hur hönsen med hydraulisk press
göddes så stinda som novembergäss.
Och medan de lågo i sina bås
i mörker och trängsel och kedjor och lås,
i samma rum de fingo skåda
hur äggen kläcktes i mekanisk låda.
Det kan ju kallas att läran skärpa,
eller rättare att lära hönan värpa.
På samma ställe -- men ledig och lös --
man såg en homunculus i en couveuse --
en liten människa som kom för tidigt,
ett byte man gjorde döden stridigt --
så nu kan barn ock göras med maskin,
och det är höjden av industrin.
Han lämnar djuren, går aporna förbi,
av släktskapen något förlägen.
Nu har han fått vatten på sin teori
och emot hemmet han ställer stegen.
*
Lössläppt ande för sista gången,
flyger ut ur den irrande ark
för att söka sig stadig mark,
som förgäves sökts av så mången.
Och nu smyger han in så sakta
i det ståtliga lärdomspalats,
där man givit det vetande plats,
som framför andra nämns det exakta.
Naturvetenskap, du som är så säker
på dina sakers sanna natur,
du som har upptäckt att fåret bräker
och att människan är ett djur;
du som räknat benen på myran
och har inlagt fiskar i sprit,
du som vet att basen och syran
alltid råkas vid frierit;
du som väger det ovägbara,
du som mäter vad ej har mått,
säg, du måtte väl kunna svara
vilken väg de döda ha gått;
vart vi alla en gång må fara,
var vår vagga från början stått!
Svar det har du, men ej på frågan,
svar på mycket som ej oss rör;
ej bekänner du oförmågan,
men allt längre i mörkret oss för.
Du tog i en sista kraftansträngning,
när din affär var mogen för stängning,
allt levande du samlat hop
och lade ned i en väldig grop;
du tog dina däggdjur du stoppat opp,
och fåglarnas hela luftiga tropp,
de fiskar stumma och kräldjur kalla
de lägre djuren, onämnda alla;
och överst lades allt samlat vetande,
som kommit hop med ett fasligt letande
i huven stora och huven små,
och så med pressen man skruvar på.
Så kramas fram ur den döda materien
en livsens saft, som slås i en retort,
att destilleras från dräggen bort,
och när man kommit till femte serien,
då är essensen klar som ett spad,
och inför mänskor, som häpna gapa,
man visar fyndet med stor parad;
och in i retorteri ligger en -- apa.
Se där är råttan som berget födde,
se där är svaret du icke bad!
Gå hem nu, hjärta, som länge blödde!
Och, ande, var i din håg du glad!
Jag vill ej faktum om apan förneka,
ty det har nog sin giltiga grund,
och det kan också vår högfärd späka
och väcka oss ur vår gudablund;
men ha vi därföre kommit längre
till frågans lösning och till dess knut?
Mig tycks att vägen blivit allt trängre,
vi stå där dumma just som förut.
Men bakåt, bakåt går nya vägen,
och nedåt, nedåt till trädets rot,
och när man tagit de sista stegen,
så står man ändå på samma fot.
Men lämnom en stund det lärda knåpet
med stoppade fåglar och flugor på nål,
och låtom oss gripa till mikroskopet,
som tränger genom båd’ päls och sval.
Vad se vi då genom objektivet,
om vi betrakta en liten parcell
av röda vätskan som håller livet?
Jo, allra ytterst vi se en cell!
»I begynnelsen var cellen», så lyder ordet!
Men före cellen? En annan cell!
Man ser på ämnet; men den som gjorde’t,
om han var mästare eller gesäll,
han finns ej till för vedersakarn,
som tror på skon, men förnekar skomakarn.
Men nog därom, jag är kullvoterad,
och cellen är redan installerad
som högsta väsen i den nya tron,
och tron, som bekant, tar aldrig reson.
O, cell (som även urslemmet kallas,
och protoplasma också på de lärdes språk);
o, cell, som styr mitt öde och allas,
kom, frigör oss ifrån livets bråk!
O, urslem, urslem, fyll upp vårt hjärta
och släck vår andes brinnande törst,
o, protoplasma, du, som kom först,
befria oss ifrån tillvarons smärta;
men kan du ej det, kan du ej, när det gäller
i andens strider på liv och död,
ej räcka ett enda antagligt stöd,
kan du ej hjälpa i själanöd,
och sviker du just när som det smäller,
då stryk på foten och lär dig hut!
Ack, det jag visste väl långt förut
att ej man mättar själar med celler!
Nej, vetenskap, för att hjälpa så litet
så är din högfärd alldeles för stor,
och när ditt mystiska hölje är slitet,
och man får se vad inuti bor,
så är du inte den guden man tror.
Nej, du är vorden en förnämitet,
som läser in dig i akademier,
predikar högt om ofelbarhet
och leker stundom med frimurerier;
du sytt dig en förlåt, duktigt tjock,
och tycker mycket om sida kläder,
på folkets dyrkan du kräver med pock
och ratar ej heller utvärtes heder.
Och har man stundom ur din arsenal
ett vapen lånat mot mörkrets makter,
så har man sällan haft annat val
än bryta sig in i din vapensal,
och tränga förbi dina stolta vakter.
(Att det finns lysande undantag
det nekar ingen, det nekar ej jag.)
Men, vetenskap, som skedar naturen
och sett så nära dess hemlighet,
vi är du alltid stum som muren?
Vi talar du ej, som så mycket vet,
om all förkonstling som finns i världen?
Vi stiger du ej i predikstoln
och dundrar högt emot bildningshärden,
som lyser högst, näst gamla soln,
men också bländar det skarpaste öga?
Vi talar du icke naturens språk,
som nu värderas så ynkligt föga?
Vi tänder du icke på höjden din båk
och låter honom för seglaren lysa
som ute på havet långt ifrån land
i snöstorm och mörker får frysa
förgäves spanande efter strand?
Då sitter du lugn i ditt studierum
vid fredlig lampa och gör hypoteser,
och tycker världen är fasligt dum,
som dem beundrar, men icke läser.
Och när en upptäckt omsider du gjort
då är det upptäckten som skall firas;
om resultatet man talar ej stort,
blott lärda pannan med lager viras.
Men därför också det börjar glunkas,
på höga ställningen varligt runkas;
och satt du icke i stolen fast,
så låge du där, när ryggen brast.
Och framom förlåten tvivlet smyger;
man ledsnat litet på skuggors spel,
och lita ej på att hon är blyger,
som vågat tvivla en Gud ihjäl.
Ty, höga lärdom, som hulpit makten,
och stundom bolat med industrin,
stig ner en gång i de mörka schakten,
och låna lampan åt Aladdin,
lägg världslig storhet i mikroskopet,
och gör på statskonst din analys,
och för hjältinnan du hittar våpet,
du väntar en jätte, men ser en pys.
Tag gamla kyrkan uti din mortel
och elda sedan din flammande ugn --
att då skall krypa ut ur sin kjortel
en skrumpen sköka -- var du så lugn!
Tag vördade lögner och krönta nollor,
besjungna bovar och heliga fjollor,
tag allt vad stort, vad heligt, vad skönt,
som blivit ordentligt stämplat och krönt,
och sätt för blåsröret och för lågan
av sanningens brinnande eviga eld,
tag spektroskopet, den nya förmågan,
som själva solen har dömt utan väld,
och du skall skåda så svarta streckar,
och du skall finna så mörka fläckar
mitt ibland regnbågens färgade strålar,
som prismat förrädiskt för ögat målar.
Du skulle ha gjort det, men du har ej tid,
ja du har så mycket, så mycket för dig,
och mänskligheten du anser ej rör dig!
Du letar som bäst en alkaloid
och räknar håren på en okänd bobba,
som sen skall bära ditt stora namn.
Du håller också på med att jobba
och letar vid polen en isfri hamn,
dit våra grossörer få exportera,
en brännvinslast för varje höst,
och att det icke kan bli stort mera,
det är dock alltid avundens tröst.
Men innan jag lämnar det lärdomssätet,
där av naturen man gjort vetenskap,
och där man förkunnar helt förvetet
allt annat för renaste galenskap,
så vill jag besöka det lärda annex
däruppe på spetseri av sandiga åsen,
där man har funnit stjärnornas x
och dyrkat till himlahusen upp låsen.
Nåväl, från Observatoriets kupol
jag ser ut över den sovande staden,
som sovit mer än den tål,
om ock man skyllt på femtinionde graden.
Sov sött, sov gott, dröm icke om mig,
ty det kan kanske hålla dig vaken,
men jag, jag drömmer alltid om dig --
ja säg, har du hört på maken?
Som barnet vandrar till modrens grav,
så oresonligt, så utan mening,
då graven endast med liket drog av,
och aldrig livet tillbaka gav,
men på sin höjd en kemisk förening;
så vandrar jag om natten hit bort
att söka sällskap en stund så kort,
men vet att intet jag nånsin råkar.
Om dagen med dig på avstånd jag språkar,
och vill dig alltid så hjärtans väl;
men du vill bara ha mig ihjäl
och säger att endast för nöje jag bråkar,
ja, jag vill bråka dig ur din säng,
och jag vill rida ditt bröst som en mara,
så att du kommer på benen i fläng
och äntligen finner att här är fara.
Du håller brandkår, jag ser dess ljus
där borta i tornet vid Johannis kyrka;
och den skall bevara från eld ditt hus,
om ej, så lär du på ansvar yrka.
Men jag, som kommer så oombedd
och ej är i uniformen klädd,
mig tar du helt enkelt i håren
och frågar av vem jag blev sänd;
du önskar heldre bli innebränd
än väckas av en som är utom kåren.
Men lämnom jorden, som svar ej ger,
och skådom himmelens eldskrifts-tecken.
I stjärnor minsta som valvet betäcken,
I ären ju solar (så illa man ser!),
och solen själv är ju blott en stjärna,
och de stora planeter, man tror så gärna,
att de må vara de allra största,
de äro de minsta i själva verket,
ty så kan hända, att hin rider märket!
Och måne, du, vår trognaste vän,
du följer om natten, du följer om dagen,
för dig man svärmat och svärmar än,
fast man på dig har blivit bedragen;
fast själv du är mörk, du lyser om natten,
och därför du blivit så ideal,
men saknar ju både luft och vatten
och är befunnen vara ett skal.
Måhända du tolkar vår framtids öde
och tecknar åt oss ifrån de döde,
att du har levat betänkligt för fort,
som vi på jorden också ha gjort.
Du hade kanske en gång som vi
båd’ åkrar och ängar och oxar och plogar,
men slog dig på lyx och på svindleri
och brände upp dina skyddande skogar.
Men kanske ock, enligt annan tolkning,
du blev ett offer för överbefolkning,
så att när man ätit allt ätbart fanns,
så åt man varandra som kannibaler,
och fast i mån’ man har fyra kvartaler,
så gick bankrutten dock som en dans.
En annan mening, och mera probabel,
är den att solen vägrat dig lån,
och då var du icke längre kapabel
att hålla dig uppe, men gick ifrån...
Nu kör du tomning din långa bana,
och allt vad du ägde tog solen tillbaks;
se där vår framtid vi kunna ana!
Och när vi domna in i Nirvana,
då blir vår värld oss alla till lags.
Man har ju märkt att solen slocknar
och att dess dunsthölje alltjämt tjocknar,
ja, man har redan en istid spått,
då halva vårt klot skall täckas av isar;
då hjälpa ej kaklugnar eller spisar,
och ut vi måste med ont eller gott.
Då lösas så enkelt de svåra frågor,
då ligger Sverige som en glaciär,
då åkes skridsko på Bottnens vågor,
då äskas ej anslag till krut och gevär;
och inte bråkas om apanaget,
ty ingen vill längre vara vår kung,
när intet mera finns kvar i vår pung;
då emigrerar hela bagaget
av ämbetsmän och av dignitärer,
och av grossörer och av hetärer
att söka ett mera civiliserat land,
som man kan räcka sin skyddande hand;
där man kan bli på nytt patriotisk,
sen väl befolkningen man gjort idiotisk
med vrånga lagar och kyrkligt tvång.
Men resan blir då en smula lång,
ty Patriotien (så nämns då landet)
det får väl sökas nere vid Kap,
där man får knyta det nya bandet
med hottentotter och annat skrap.
Och att den ej hindras, den emigrationen,
det tror jag fast, ty jag känner nationen.
Då först, mitt Sverige, då är du fritt,
och du får äga vad som är ditt.
Det är ej mycket de girige lämnat,
men när som istäcket en gång rämnat
och kölden åter sin kos har flytt,
då kan du börja igen på nytt.
Men akta dig då att leta i mullen,
och böka icke i ättekullen,
ty börjar du dyka i gamla fynd,
då dyrkar du snart det som är förflutet;
nej, tro då heldre att det är synd,
och gå framåt bara oförtrutet.
Låt snö och isar betäcka det gamla,
ty eljes tillbaka igen du skall ramla.
Lev fri och stolt i din karga natur,
sälj ej din frihet mot en falsk kultur;
byt ej din bärgning mot lyxartiklar,
giv ej din grundlag för, hovmatriklar,
och dyrka ej gudar som mänskor gjort,
Och tro ej att något på jorden är stort,
Se upp i rymden, kalla den himmel,
och känn så oändligt liten du är,
i detta solars omätliga vimmel
du är den minsta som etern bär.
Och själva solen, som är vår moder,
åt vilken man på jorden rest stoder,
hon är ej längre i unga år;
hon börjar mista sitt gyllne hår.
Och när hon åldras, så åldras vi,
och när hon dör, då är det förbi
med oss, med små, med stora, med alla,
och när hon kallnat, äro vi kalla;
och när hon stannat uti sitt lopp,
då stanna vi också! Se där vårt hopp!
Nå, varför bösta och varför bråka,
när allt en gång skall bli lyckligt slut?
Och varför den döende ständigt tråka,
när ändå så snart han skall bäras ut?
Jo se, det lär dröja så fasligt länge,
förr’n spådomen helt i fullbordan går,
ja, det lär dröja mång tusen år,
om man får tro på de herrar stränge,
som räknat ut det med integraln
verifierat det mecj spektraln,
Och ändå skulle det kunna hända
att när på siffrorna man hunnit vända,
som när man vänder ett gammalt plagg,
det hela fanns vara en enkel blague!
Nej, låt oss taga för ovisst visst,
och låt oss söka så först som sist
åt oss förljuva de sista stunder;
ty vi, som ej längre få tro på under,
vi måste själva gripa oss an
och bråka allt vad bråkas kan
för att åtminstone gå sista färden
ej såsom slavar, men frie män;
och efter vi leva i denna världen,
så låtom oss göra något för den.
Och den som ej lever för bara äran,
han tage till godo denna läran:
de flestes bästa är det högsta väl.
Nu har jag talat, och räddat min själ!
Men morgonen gryr! Det är nyårsdagen!
Det är löftenas dag och hoppets dag!
Statt upp då, tvivlare, tag nya tag!
Om ock din dröm blev oftast bedragen,
så tro på livet, tro att det kan hjälpas!
Och skulle än lasset ofta stjälpas,
så stig då av och lassa igen!
Och blir du liggande? Nå än sen!
Ditt liv är väl ej förmer än de andras,
du må nu prisas eller klandras!
Nej, ande, sov du om nätterna,
och var om dagen dess mera vaken;
skilj noga fåren ifrån getterna,
den lilla personen från den stora saken.
Och kommer tvivlet som tjuv om natten
och säger att allt är intet och ingenting,
och att ditt verk är en skrift i vatten,
och allt går runt som i en ring,
så tänk på trälen som bär dagens tunga
i gruvan, smedjan, i en giftfabrik,
där han får leva med en fjärndels lunga,
och ändå vågar om hoppet sjunga,
men hör ej själv att det blott är skrik.
Hör bönderna komma! Med rätt och lag
de kräva åter vad våldet roffat;
att seklers mörker ej dem försoffat
det ligger snart uti öppen dag!
Se kring dig bara, hur som besatta
de arma lekmän predika tron,
och om du icke kan finna reson,
så måste dock deras nit du skatta!
Se firad ädling med lagrar och band,
han kastar handlöst sin gyllne lyra
på offerbålet, som står i brand,
han också gripen av den nya yran
åt brodren trälen räcker sin hand!
Se på den ärlige publicisten
med liten ära och ingen ro,
och ingen lager, blott törnekvisten,
med ringa hopp att få slut på tvisten
han fjällas levande för sin tro,
Stå upp du, tvivlare, slå spelet i kras,
här duger ej längre på vers att leka,
och när de knotiga påkar dras
då får du ej mera tveka!
Och slår du blindvis, och slår i sten
slå om igen tills du träffat målet,
och hugger du dig i ditt eget ben,
så är det ej mer än du tål’et.
Hell, hemland! Natten är över!
Det fega tvivlet, som kraften söver
för morgonsolen har vikit bort,
och klara dagen är här innan kort!
Se kring dig, tvivlare, hur andarne vakna,
och nedärvt högmod skall ödmjukt spakna,
och då skall tron till sist krypa fram,
och gör den ej det, så vare dig skam!
