Tredje natten.
Ute på strövtåg hela dagen
i det dimmiga höst-Paris;
häpen väl, men icke betagen,
och beundrar på eget vis.
Genom tunnlar av kalk och tegel
mänskor knuffa sig rastlöst fram;
våta gatan, som söndrig spegel,
ligger solkig av dy och slam,
speglar ännu av himlen flikar,
ger en vrångbild, dunkel och svag,
av den fallna människans drag.
Hungrigt öga på svultna likar
efter födan med avund fikar:
lyx åt nöden ger dåligt stöd,
gatans stenar ge torftigt bröd.
Lastad kärra dundrar och skräller,
kuskens piska som bössan smäller,
tramwaysklockan varnande gnäller,
omnibussen blåser trumpet;
trampad hundvalp tjuter och skäller,
utförsäljare och gesäller
skråla sin sång med röst så gäller,
och där hördes ett barn som grät.
Modersmålet är alltid lika
ibland fattiga och bland rika,
gör sig alltid så väl förstått
utav fransman och hottentott.
Varför grät du, okända lilla?
Gör den stora staden dig illa,
som så mången har lycklig gjort?
Fråga, frågare! Svaret drunknar
i ett grändhål, där livet unknar
och där aldrig du fråga bort.
Och nu smäller det åter och bullrar,
ringer, tjuter, hamrar och mullrar,
gråtes, skrattas, visslas och dundrar,
och du står där försagd och undrar
om du är på ett hospital
eller nederst i avgrundens kval.
Dövad, virrad, med glödhet hjärna,
tar han flykten för att i ro
grunda över den pudelns kärna
och få veta vad han skall tro.
Drar sig sakta ur stora stråket,
men bedövad av bullret och bråket
råkar han in i en labyrint.
Gator slingra, och gränder korsa,
regnet börjar i rännsten forsa,
trötta foten tar steg på slint.
Irrar djupare in i snåren
utav kappor och paraplyn,
och av droskor förlorat spåren,
färdig att hänga sig själv i håren,
blickar tröstlös mot gråa skyn.
Se då ljusnar det uppåt gränden,
öppen ligger en boulevard;
bland plataners stackars eländen
står en kyrka av hackan spard.
Som i öknen, då beduinen
träffat källfrisk och grön oas,
så för vandrarn med trötta minen
bland kaféen och magasinen
vinkar kyrkan av götisk ras.
Ej han går ditin för att bedja,
ej fetischer sin dyrkan ge,
blott åt helig tystnad sig glädja,
lossa blott på den tunga kedja,
glömma var sorgen är och var ve.
Går en stund att stilla betrakta
stenens luftiga ornament;
vilda djur som blommorna vakta;
heliga män, som den mäktige sänt,
och de mäktige mördat och bränt,
gå på leoparder och drakar,
ty den tro som allting försakar
och som kärlekens eld har tänt,
den kan gå genom helvetets eldar,
frågar icke vem smärtan gäldar...
Sådant händer och sådant har hänt!
Uppåt växa fialens stänglar,
uppåt peka de stumma änglar,
uppåt fönstrets båge sig höjt,
uppåt valvets hjässa sig böjt...
Men därinne tasslar och tisslar
genom fönstret som står på glänt.
Hör han orätt? En karl som visslar!
Och här osar ju som av bränt!
Villrådd skyndar han till portalen,
öppnar varsamt och stiger på;
mystiskt dunkel råder i salen:
färgat, ljus i rutor så små.
Men vad avgrundens larm där föres?
Mot det buller härinne höres,
skrik och vissel, väsen och spring,
gatans buller var ingenting.
Vilka syner? Har han gått galet?
Kyrkan ändrad till magasin!
Där de lågo, de dödes gravar,
är nu murad en vattenbassin;
där en turbin med skovlar kavar,
där en hydraulisk press är i gång;
här med högtrycksmaskinen i täten
ångan sjunger sin nya sång
till ett lov åt elektromagneten,
som det sprider med telefon.
Och vid ljus av elektriciteten
helig skymning viker ifrån,
och då ser han man använt kyrkan
till ett museum för yrken och slöjd:
Arts et metiers här skänkes dyrkan,
här utilisten en gång blir nöjd!
Se, där har du ett rensat tempel,
inga bilder och ingen fetisch;
allting här inne bär snillets stämpel,
nyttan här har nått sin prestige.
Men förlåt, jag ser ju ej orätt?
Inom smäckra pelares rund,
högst på hedersplatsen i koret,
och på altarets gamla grund
står en bildstod av herren i huset
med en uppsyn, sluten och sträng,
fullt belyst av elektriska ljuset --
kyrkans helgon heter Papin!
Och till honom höjas de sånger
från turbin och lokomobil;
remmar, trissor, balanshjul, pistonger,
alla sjunga i samma stil:
Hell Papin, och hell din gryta!
Ditt är tidevarvet som går!
Dock av dig knappt världen hann skryta,
förrn en annan vårt bifall får.
Snart du ligger störtad i mullen,
lik de andra helgon som gått,
Edison stiger nog snart på kullen,
där din stod så stadigt har stått.
Än du räknar dock dagar många,
gjutjärnsspiran är ännu din.
Hell Papin, och hell din ånga,
världens herre -- men icke min!
Har du upplöst en enda gåta?
Har du givit ett hjärta tröst?
Mänskors barn ju ännu gråta,
ännu blöda blodiga bröst!
Gjorde du mänskligheten bättre,
gör du lyckliga flere än förr!
Hjärtan rör du ej mer än ett vedträ,
icke öppnar du frihetens dörr!
Icke skapar du dygd med ånga
icke lycka med kalorik;
fattiga lär du ha gjort så många,
när måhända blott en blev rik!
Mycket vackert och mycket fyndigt,
det förnekar ej själva den!
Inte finner jag heller syndigt,
att en kyrka blev mindre igen!
Det är nyttan som jag förnekar,
allas nytta; men nog om det...
Uret redan mot middag pekar,
mörkret kommer, när ingen vet!
Åter ljuda de smäckra valven
av en ångvisslas gälla skrik,
och till dansen kring gyllne kalven
ångrör spela sin orgelmusik;
stenkolsröken rökelse skänker,
herrar herrar så söt en lukt,
vattenhjulet vigvatten stänker,
remmar löpa i ändlös bukt;
liksom ormar de slingras och sträckas,
sövas aldrig av vattnets brus;
likt den eld, som aldrig lär släckas,
brinner blåvitt elektriskt ljus.
Eld och vatten tillsammans pressa
rasslande, skrålande vilt sin refräng;
som demoner de alla mässa:
Ave, Ånga! Ave, Papin!
Farväl då, kyrka, du gamla lämning
av en tid som trodde och led!
Nu det nya brutit fördämning,
går på vägen jämnad och bred;
och likväl med en viss beklämning
tidens son går framåt sin led,
som där elden härjat en hed.
Ty det gamla, i all sin förskämning,
uselt var det -- men det var dock stämning!
*
Tvivlande ande, evigt frågande,
sjudande tanke, känsla lågande,
dagens arbete ej er stäcker,
sömnens täcken ej er släcker.
Åter, ande, är du ute i natten,
törstande ande, att söka vatten,
levande vatten ur tvivlets källa;
vart vill du nu färden ställa?
Tvenne stegar du kastat bort,
när du gjorde processen kort
med religionens och konstens riken --
smala åkrar och breda diken --
ut på djupen, de mörka, kalla,
där så många du har sett falla;
dyk i vetandet, där finns svar;
böckerna ännu ha tankar kvar!
Åter känner jag doften av er
gamla vänner i lust och kval;
sist när modlös jag övergav er,
var jag trött på ert dunkla tal.
Nu jag kommer åter att spörja
och ånyo vid början börja;
jag vill ösa ur era brunnar,
jag vill släcka den brännande törst;
stor är tron, men vetat är störst.
Här i mörkret jag ser era leder,
i kolonner de följas åt;
några klädda i gyllent läder,
andra klädda i bara klot;
vän och ovän sida vid sida
alla i väpnad neutralitet.
På signalen stumma de bida,
ivriga att få kivas och strida
för det lilla envar han vet.
Kom fram då först, du gamla garde
teologi, som är bekant med Gud!
Aldrig förr på svaren du sparde,
och svarte på allt med tio Guds bud!
Tala om nu, och håll ej på orden,
vad vet du om himlen, vad vet du om jorden,
vad vet du om liv, vad vet du om död?
Nå, fram med svaret, du himmelens stöd!
Då stiger fram en kyrkofader,
en diger kvart i tjock karduan,
och samma färg som den färgen spader,
och talar om Kristus, men mest om fan;
så kommer en annan, och så en tredje,
och när de alla tala på en gång,
då bliver i lägret en stor glädje --
och psalmböckerna ta upp en välkänd sång,
och exegeserna exegetisera,
och katekeserna kateketisera,
och biblarna tolkas på nittio språk,
Vulgata käbblar med Septuaginta,
Calvin och Luther de slåss med påk,
Gregorius kommer med essentia qvinta
och läser högt utur decretalerna,
och Arndt han bjuder omkring moralerna;
och Thomas Aquino bjuder på försakelse,
som smakar som härsken bakelse;
och Torquemada med tänger och halster
ställer ut av trones skönaste alster --
och slutet blir ett kolossalt rumor,
där den får stryk som icke tror,
och hotas med viggen och hotas med lågan --
och abrakadabra blir svaret på frågan.
Det där jag visste så bra förut --
och pro forma är ju varje examen,
som föregåtts av en grundlig tentamen,
och sådan början ger sådant slut.
Nu, filosofer, nu är det er tur,
I som gått till sakernas botten,
och icke fruktat kräklan och kalotten,
men stått i glödgade pilars skur
av teologiska hatet som gått på lur,
när sanning I sökt, om ock ej I nått’en!
I sanningssökare i skrynkligt läder,
magra och tunna med utbränt blod.
Dålig kost och ringa heder
sanning skänker sin kämpe god.
Fram från hyllorna nu och förkunnen
huru långt på vägen I hunnen,
vad I tänkt om de högsta tingen,
vad I veten som en annan ej vet!
Aristoteles först i ringen,
stödd på livets realitet,
och du, Plato, som såg idéer,
där en annan ej såg ett spår;
svaren båda, jag vågar be er,
vadan jag kom och vart jag går?
Svart är genast den enas svar,
på vitt den andra ej spar;
och när man svaren till hopa fått,
så stannar man framför grått i grått.
Men Sokrates, den visaste i antiken,
du har dock redan i början förstått
att träffa själva huvet på spiken;
men fast du sagt att, när allt kommer kring,
så vet man egentligen ingenting,
så lika fullt har man nystat på:
det ena seklet har trott sig förstå,
att varat endast var i det sinnliga,
det andra grävde i det oupphinnliga,
och så har snurran gått uti cirklar,
som stundom varierat med snirklar.
Vad hjälper väl mig vad Bacon ponerat,
vad Cartesius tvivlat, vad Locke resonerat.
Hur långt kom Kant med sitt rena förnuft,
när han vill förneka oss frihet och luft?
Och Fichte sedan med sitt kära ego,
och Hegel sedan med sitt eviga nego,
och Schellings absoluta identiteten
och hela den kända härligheten?
Om endast två hade tänkt lika,
då kunde väl varit någon vån;
men när på sanningen alla skrika,
då är det bäst att dra sig ifrån.
Så står man där i den filosofiska sörjan
och färdig att börja igen i början.
Mörkare blir det ju längre man går,
och böckerna läka ej våra sår.
Jean Jacques, jag går med dig i naturen
att gråta ut vid dess varma bröst,
och tar mig Darwin upp bland de högre djuren,
det blir till slut min filosofiska tröst.
Och kom, Voltaire, kom, lär mig att flina,
när tvivlets tårar krupit i skrin,
och, Schopenhauer, när tankar mig pina,
räck hit en spruta med Buddhas morfin.
Men dagen bräcker där ute i parken,
och sakta susa de morgonvindar
igenom de frostiga popplar och lindar;
och snön därute på den frusna marken
gnistrar så blåvit och rosenröd,
och i öster en morgonstjärna
bleknar vid solens gryende glöd.
Här i parken jag gick så gärna,
trött på böckernas eviga kiv;
vinden blåste ur ögat dammet
och gav tanken friskare liv.
Blomstergrupper på gräsets sammet,
lindens kronor, surrande bin;
starar som byggde i trädens holkar,
lekande barn med jublande skrin --
allt därute bättre mig tolkar
livets fullhet och livets mening,
än de torra böckernas rad,
som blott vållade hjärtats förstening,
som blott ökade hjärnans förbening,
aldrig gjorde min ande glad;
skänkte blott bedövning för stunden,
visade spår, som för jägarn hunden,
men tog aldrig på bytet fatt;
lyste som irrbloss i djupaste natt;
ledde vandrarn vilse på flyn,
eller pekade också för högt åt skyn;
visade väg, men bjöd ej på åka,
höll för ögat och ropte gå på,
lärde en ofta att hoppa kråka
där man kunde gå rak på tå!
Nåväl! Vad göres mera behov?
Historia, jag känner dina funder!
Du lärde oss dyrka var simpel bov,
som visste att göra dunder!
Juridik! När älskade du det rätta!
Du oftast på bördan har lagt din sten,
och rätt du alltid gav åt succès’n
och satt till bords med de mätta!
Farväl då, böcker! Du kunskapsträd!
På gott och ont har du varit!
Skall väl du därföre huggas ned
för att med lögner du farit?
Nej, en gång kommer en yttersta dom,
då getterna skiljas från fåren!
Då, marokäng, skall din pärm stå tom,
som av krönte givarn bär spåren.
Och paleotyper som dyrkas på bokauktion,
de skola hamna i hökarbo’n;
då båtar ej inför sanningens majestät
att bara vara en raritet.
Och ordet gäller ej mer för det,
om tryckt på papper eller pergament.
Då bli de yttersta kanhända de främsta,
och månget som blev å båle bränt
skall kanske bli det förnämsta.
Då kommer kanske en dag er tur,
som nu behandlas som makulatur,
att ligga i montre på visningsdagar;
då bindas tidningar i kalvskinnsband,
och namnlös storhet ej mer beklagar
att han fick falla för hökarns hand.
Ja, då blir glädje och allmän förnöjelse,
och alla hoppas på sin upphöjelse.
Men om den stunden och om den dagen
vet ingen här nere på vår syndiga jord;
och tro och hoppas, det är två ord,
av vilka mången blivit bedragen.
Och snopen spåman, som spådde fel,
ifrån alltsammans försiktigt lomar;
och för att undvika onödigt gräl
han tänker t y s t som kalifen Omar.
