Fragment av en stämning
I[redigera]
Vind, vind, vind!
Strö rosor och narcisser ur mina minnens trädgård,
där mina unga drömmar irra.
Bergens mur står hög,
höglandssolen lyser vilt i mina lockar.
Tomma trädgård, ger du intet svar?
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Jag och den döde höra ihop.
De bittra narcissernas smak på min tunga
upprepar: avsked, avsked, avsked, avsked...
Jag fyller min näve med aska ur hans urna
och håller den mot himlen: Vad har jag här?
Vita moln, lägren er över ljusblå avgrunder:
vittnen, vittnen
att den är aska som var solens ljus.
II[redigera]
Min vilda längtan ser på dig.
Så blickar höglandets sommar ur skogen.
Hur kan höglandets son dö?
Nu kommer sommaren igen över ängarna.
Caltha palustris dricker av bäckens skum.
Klyftorna äro fulla av dimma.
Höglandets gudar spela sin svårmodiga pipa.
Den som förstod deras sång är borta.
Den, vars själ var svårmodig som ljuset, som irrar på höjderna,
har gått långt bort över berg och hav.
Älskar jag bergen, ligger min ungdomskärlek däri.
Över späd, grön crocus, över min första spirande kärlek
skrider åminnelsen med triumferande fötter.
Så släpar man motsträvigt med sig en ung
fången barbar, med blixtrande gula lockar.
Var jag icke ung med blixtrande gula lockar då -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Det händer ibland, då törnrosbusken blommar
att törnens trassel är översållat av skära under.
Så skedde även mig - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Mina minnen flamma upp som de avtågandes
bål över förhärjade landsträckor,
som kärren i norden om våren betäckas av vit blom,
som fata morgana höjer sin stumma processionsfana
för den omvände, troende, yrande vandraren.
När ser man sådant? När livet vill visa sin makt.
När det skall stiga upp på sin käckaste bergsspets
för att tillbedja i yrsel.
